Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Film. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
föga. Psykologien är svag, men själva
händelserna har en dov intensitet. Satiren är
opolitisk: den förstockade ämbetsmannen
bara torkar franskt vin i stället för tyskt
■öl ur mustascherna.
Ytterligt fransk är Sacha Guitry i sin film
Kronans pärlor. Han är konnässör ifråga om
teater, konst, kvinnor och livets maskerad;
han är en spirituell amatör ifråga om historia,
med en praktfullt ohämmad
fabuleringsglädje. Filmen är ett kåseri i ord och bild,
med en fragmentarisk kommentar av
iscensättaren själv. Hur sju sällsynta pärlor
sammanföres och åter skingras i världen
tack vare en rad historiska intriger, därom
rör sig de snabbt bortblinkande tablåerna.
Det blir fyndiga, världskloka porträtt av
Frans I, Henrik VIII, Clemens VII, Katrina
av Medici, Maria Stuart, den unge Bonaparte
och många andra. Det är som att bläddra i
en konsthistoria: från prunkande
renässansmålare och galanta budoarkonstnärer till
teatraliska i8oo-talsromantiker och en Degas’
kalkgrå dansscener. Män och kvinnor älskar,
åldras och dör i oavbruten följd, medan
pärlorna glider ur hand i hand: en nog så
verkningsfull illustration till alltings förgänglighet.
Även de kortaste av filmens otaliga scener
är påkostade och utarbetade med fantasi.
Sacha Guitry är en man som sluppit ut ur
teaterns begränsning och börjat leka med
filmens möjligheter: men han fortfar att se
allt som teater, att arrangera tablåer, skapa
lyckade masker, fånga karakteristiska poser.
Det är den starkt personliga tonen som håller
ihop filmen, inte de åt alla håll rullande
pärlorna.
Fjodor Ozep, på sin tid en
uppmärksammad sovjetrysk regissör, har nu i Frankrike
gjort en film av Pusjkins novell Spader dam.
Han är en mästare i den makabra genren;
han arbetar med skuggverkningar, plötsliga
vinddrag, röster i luften. Pierre Blanchar
gestaltar den spelbesatte löjtnanten med
brinnande ögon och åtsmetat Napoleonhår,
en mörk och bitter ödesmänniska. Hos den
gamla grevinnan (Madeleine Ozeray) med
sina förmenta spelhemligheter och sina
minnen från de handgripliga nöjenas dagar lever
den unga flickan med sin spinett och sina
snyftande diktböcker, blond som en lampa
i det dystra huset. Det blir många slags
vältaliga motsättningar: mellan flickan och
löjtnanten, oskulden och passionen,
ungdomen och ålderdomen, de lysande balsa-
larna och de vintermörka gatorna. Löjtnanten
är en ovanlig människostudie i rouge et noir,
en farligare och mera sammansatt gestalt
än filmhjältar brukar vara. Och i fråga om
konstnärligt framsuggererad skräckstämning
når denna film mycket högt.
En annan emigrantryss, V. Tour jansky,
har iscensatt Den stora lögnen. En vacker
dansös i det galanta Petersburg blir vunnen
av en österrikisk officer i en pistoltävlan och
förd till operetternas Wien, där hans unge
vän löjtnanten råkar henne utan att veta
vem hon tillhör. I valstakt lekes scenerna
fram mellan den glade löjtnanten och den
bleka damen. Sedan mörknar filmen och blir
patetisk, med officersära, duell och ädla
offer; och slutligen begår dansösen
självmord med handen i löjtnantens violbukett
medan regementsmusiken drar förbi på gatan.
Det är ett banalt Kameliadamsmotiv, men
intelligent utfört: personerna kommer
därigenom att stå över förloppet. En artistisk
beräkning röjes i varje detalj; samtalen infogas i
rörliga tilldragelser, kameran fixerar inte
oavbrutet huvudpersonerna, utan noterar
även allt som sker runt omkring: sådant
skänker atmosfärisk fyllighet. Isa Miranda
gör sin dansös raffinerat nog; hon har tydligen
med utbyte studerat Garbo och Dietrich.
Samme Tour jansky svarar för En natts
felsteg, där den duktiga Gaby Morlay spelar en
kvinna som, knappt medveten om sin oro
i ett något monotont äktenskap, möter en
annan man och får skenet av att vara otrogen
emot sig. Det blir några dagar med
stigande ångest, då lavinen av misstankar och
lögner hotar att ödelägga hennes liv. En
avgrund öppnar sig under hemidyllen och den
skenbart så lugna vardagen; som i en mardröm
blir hon föremål för brutal utpressning, irrar
förtvivlad mellan skrikiga lokaler och skumma
spelhålor. Upplösningen är på en gång
hasarderad och banal, men förstärker retrospektivt
intrycket av psykologisk mardröm. Och
Paris träder fram i närbild med gathörn och
danslokaler, kalla marmorbord och billig
förgyllning.
Marc Ailegrets Livet går vidare utspelas i
en domstolslokal och hemma hos en
cykelhandlare. Han är juryman och tar sig an en
ung kvinna, som han varit med om att
frikänna från en mordanklagelse. Det blir
besvärligt att inte kunna säga sanningen om
henne och situationen misstolkas; till på köpet
förälskar sig sonen i flickan och vill rymma
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
