Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Film. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Film
med henne. Mannen framställes av Raimu,
tung, godhjärtad och lite melankolisk, typen
för en hederlig demokrat. Flickan (Michele
Morgan) är en aning sömngångarstel, med
lustigt sneda ögon; hon blir rörande med sin
brutalt blottade livshistoria. Det är intim,
välobserverad borgerlig vardagsrealism.
Det var längesen man såg någon film av
Jean Grémillon. I Kvinnotjusaren har han
fått hand om Jean Gabin och Mirbille Balin
jämte ett tyvärr ganska ledsamt manuskript.
En kvinnotjusande sergeant blir fast för en
vacker vamp, lägger av uniformen och prövar
på typografyrket i Paris, där han i vanlig,
enkel kostym ömsom blir gynnad och ömsom
ratad av den sköna. Trots sina erfarenheter
är han något av romantisk idealist ifråga om
kvinnor och när hans bäste vän genom hennes
intriger blir indragen i historien dödar han
henne. Mäns vänskap spelas ut mot
kvinnors svek; man har sett detsamma förut i
fransk film. Regissören tycks ha arbetat utan
inspiration.
Människostudier av rätt ovanligt slag finns
i den amerikanska filmen När mörkret faller,
efter ett skådespel av Emlyn Williams.
En ung hotellkarl, Danny, kommer till ett
ödsligt beläget hus, där en egoistisk gammal
dam i sin rullstol blir vunnen av hans
insmickrande tal och påpassliga omsorger.
Han flyttar dit och den gamlas skrockande
skratt ljuder genom huset. Men hennes unga
niece misstror karlen, märker hans falskhet
samtidigt som hon blir motvilligt fascinerad
av honom. En kvinna har blivit mördad och
nedgrävd i skogen utanför; och niecen
börjar fattas av en hemsk misstanke mot
Danny. Skräcken och fascinationen kämpar
om herraväldet över henne, hon räddar
honom ur ett par farliga situationer vid
polisens besök, men flyr därifrån i skymningen.
När hon kommer tillbaka har Danny dödat
den gamla och brutit upp kassaskåpet; och nu
ser hon honom sådan han verkligen är: en
bestialisk Narcissus, oansvarig i sin
själv-upptagenhet, patologisk i sitt behov av
självhävdelse. Han lever i en förryckt
fantasivärld, allt blir för honom en overklig komedi i
jagets orimligt förstorade skugga. Han ställer
sig med handklovarna på framför spegeln
och betraktar sig själv, för ett ögonblick
befriad ur sin självupptagenhets narkos, och
säger: This is the real thing.
Det är ett psykologiskt kriminaldrama,
som nära nog tilldrar sig inom fyra väggar.
Regin inskränker sig egentligen till
personinstruktion: filmen bäres alltigenom upp av
skådespelarnas prestationer. Rosalind Russel
är utmärkt som den unga kvinnan, vacklande
mellan fruktan och dunkel lust. Ännu bättre
är Dame May Whitty som den gamla damen
med sitt bistra medicinansikte och sin
förnekade moderlighet, allt det otillfredställda
och stagnerade som plötsligt bryter fram och
tar makten över henne. Men framför allt
är Robert Montgomery ypperlig som Danny,
så kusligt träffsäker i sin farliga böjlighet och
dolska lusta, så ormlikt hal och oåtkomlig.
När det gäller psykologi är filmen
genomgående efterblivet konventionell: här står
man för en gångs skull inför karaktärer och
handlingar, vars motiveringar, avviker från
de vanliga standardklichéerna; man
bevittnar ett grepp ner i maktdrift och
libidoför-trängningar. Denna film kan sålunda närmast
betecknas som psykoanalytisk. Men
naturligtvis: under ett kriminaldramas skyddande
mask.
Den rutinerade men medelmåttige Clarence
Brown har ännu en gång anförtrotts
iscensättningen av en Garbo-film, som med
romantisk glansbeläggning återger Napoleons
kärlekshistoria med den polska grevinnan
Marie Walewska. Napoleons skugga fladdrar
över Europa i en rapsodisk följd av scener;
vid ett hästbyte i Polen träffar den unge
kejsaren på den hjältedyrkande unga
grevinnan bland snödrivorna; i slutet av filmen tar
han avsked av henne före avseglingen till
St. Helena. Man möter först en amerikanskt
aktualiserad Napoleon som talar om
demokrati och Europas Förenta Stater; men
efterhand blir han en maktens slav, en diktator
som vill säkerställa tronföljden genom en
blodblandning med de besegrade, hatfulla
habsburgarna. Charles Boyer gör denne
Napoleon med stor energi, ett porträtt av vilja
och passion, i viril, skarpskuren helfigur.
Han är begränsad, hårt sluten i sin form,
med blott ett fåtal tonfall och gester. Det
är en Napoleon som känner den ödsliga
ensamheten och är medveten om de osynliga
nederlag som utgör de flammande segrarnas
skugga; men han blir omänsklig under trycket
av den historia han själv skapar omkring sig,
han omslutes av maktens isiga, lufttomma
vacuum. Kvinnan, kärleken, livet med blod
och sinnen glider ohjälpligt ifrån honom.
Greta Garbo är dekorativt effektfull i den
historiska inramningen: kvinnan av ras.
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
