Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Film. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
kultur, tradition. Det enda hon genomgår
är ett plötsligt uppvaknande från en sluten
ärans grevinna till en älskande kvinna,
en öppen kvinnoblomma, som sedan förblir
oföränderligt ljuv och hängiven, utan ålder
och öde: en drömkvinna av det slag som
Hollywood gärna förljuvar världen med. Men det
är effektfullt i sin starka, representativa
typisering, detta möte mellan kvinnan utan
maktvilja och den stora maktmänniskan,
mellan den vilande, vegetativa existensen
och det viljedrivna, rastlöst verksamma
livet. Garbos storhet består kanske i att hon
inte så mycket är en person, en viss bestämd
kvinna, som en inkarnation av Kvinnan,
mindre speglar ett enskilt öde än är Den
älskande, Den lyckliga, Den sörjande,
förebildlig i hållning, gester, gestalt. Svalt oberörd
och ändå djupt präglad gestaltar hon en lycka
eller en sorg som framstår konstnärligt
harmonisk, avslipad och skön: en ideal form för
det mänskliga livets i verkligheten mer eller
mindre oformliga känslor.
W. S. van Dykes Man gav honom vapen
handlar om hur kriget väcker lusten att döda
hos en man och hur denna lust sedan gör
honom till förbrytare. Han saknar mod men
har blivit ingiven ett hjältekomplex: att
döda med vapen i hand blir för honom den
handling som avgör vad han är värd som
man. Gentemot hans bleka neuros ställes den
naturligt trygge mannen utan behov att leka
hjälte. Och emellan dem står en kvinna av
ideell karaktär. Männen göres mycket
övertygande av respektive Franchot Tone och
Spencer Tracy.
Frank Lloyds Nationens hjältar är ännu
ett amerikanskt pionjärepos; här gäller det
Västerns erövring med postförbindelsens hjälp.
Det har blivit ett svepande panorama från
hjulångarnas St. Louis till guldrusningens
San Francisco: krängande vagnar, rykande
pistoler, träkåkar och eländiga gator, gracila
små krinolindamer med randiga parasoller i
motsättning till björnaktiga, skäggiga karlar.
Hjälten är övergjuten med ädelhetens brons:
ett präktigt redskap åt en framsynt
transportromantiker, även när plikten går ut över
det nätta äktenskapet. Ett par vagabonder
anslår en lathundsmelodi i den annars
kompakta amerikanska progressen och
arbetslusten.
William Dieterles Striden i gryningen är
konventionellt sentimental, falskt idealistisk
och omänskligt heroisk under en nästan
konstnärlig yta av det elegant metallglänsande
slaget. Det är ökenskönhet och hetta utan
svalka. Ledmotivet återfinns i ett suggestivt
arabiskt ordspråk: »Morgondagens
förhoppningar svikas i dag.»
Röda Nejlikans återkomst från Kördas
slocknande filmproduktion förefaller mindre
välbetänkt: den vädjar fåvitskt till minnet
av sin talangfullare föregångare. Den franska
revolutionsmiljön tages om och blir
skådeplats för en oskuldsfull dumdristighet som
först väcker ens misstro och sedan ens
aversion: orimligheten stryper spänningen.
Habanera med Zarah Leander bygger på
den psykologiska och geografiska
motsättningen mellan nord och söder, mellan blond
längtan och mörklagd, kallhetsig passion.
En hurtfrisk stockholmsläkare, som hoppar
över bildörrar och åker kälke i trappor,
besegrar en feberbacill och befriar med
samma bacills benägna hjälp en
landsma-ninna från en västindisk feodalherre, en
elegant tjurdödare och stor kortspelare.
Leander verkar här mindre skådespelerska
än någonsin; och hon har inget ansikte.
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
