- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
194

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Vem är han? Marmorstudier i Neapelmuseet. Av Ivar Hjertén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ivar Hjertén

eller mindre fullständig fysionomist:
identitet med inskriptionsförsedda bilder i
andra museer eller, när det gäller furstliga
personer eller mycket bemärkta
personligheter, med hjälp av mynt eller medaljer.
För återstoden är man hänvisad till
slutsatser eller hypoteser. Antiken hade ju
den vanan att i allmänhet inte förse bilder
av personligheter, som förutsattes vara
kända av gemene man, med namn, vilket
kunnat leda till sådana egendomligheter
som att det bekanta s. k.
Pseudo-Seneca-huvudet, vilket möter i nästan vartenda
antikmuseum — här i inte mindre än fem,
delvis intressanta, exemplar —• alltjämt är
oidentifierat, ehuru det naturligtvis
framställer en mycket bemärkt och populär
person. Det sista förslaget är —-
Aristofanes, kanske därför att en officiellt så
rolig karl privatim måste ha sett otroligt
sur och förgrämd ut.

Jag börjar mitt urval — något annat
kan det ej bli fråga om — med några
bilder av kungar och krigare. Den första
gällde länge som Alexander den store.
Säkert med orätt, ehuru Alexandertypen
på grund av de talrika idealiseringarna är
ett ganska tänjbart begrepp. Denna
fysionomi förefaller dock oförenlig vare sig med
den epigrafiskt säkrade »Azaratypen» i
Louvren, som med sin nyktra, ej
överdrivet »själiska» uppfattning sannolikt ger
det historiskt sannaste Alexanderporträttet,
eller med den genom medaljer säkerställda
»Pergamontypen» i Konstantinopel,
sannolikt en reflex av Lysippos’ artistiskt fria
skapelser, eller med »Erbachertypen» i
Atén, där uppfattningen är en aning
sentimental. Den stämmer ej heller överens med
någon av de talrika andra, oftast
idealiserade varianterna av Alexanderhuvudet,
i München, på Kapitolium och annorstädes.
Varken lockfallet, ögats uttryck eller
huvud-ställningen äro Alexanders. Men att här
är fråga om en person som stått
Alexanderkretsen nära, kan å andra sidan anses

säkert. Den skägglösa, kraftiga, något
abstrakta skönhetstypen talar därför. Det
patetiska, lidelsefulla ansiktsuttrycket, som
finns även här, är ett stildrag i
Alexander-huvudena, som blev mod genom honom
och verkade efter i hans krets i väl ett
sekel. Säkert en diadoktyp. Det gyllene
hårbandet och tjurhornen, som spira bland
locksvallet, karakterisera ägaren som
härskare, kraftkarl och reinkarnation av
Diony-sos-Zagreus. Då tjurhornen äro en vanlig
symbol särskilt inom det syriska
kungahuset, har man föreslagit att beteckna
konstverket som Demetrios Poliorketes och
sökt stöd för denna beteckning i bevarade
mynt av denne härskare. Detta stöd är
dock mer än lovligt svagt, då mynten visa
en oädel, av överdriven kraft och
vällevnad köttig, nästan svullen profil. Det
skulle väl i så fall vara fråga om ett
ungdomsporträtt, kanske idealiserat. Den
allmänna typen kan anses säker, men frågan
om personen torde kanske tills vidare böra
lämnas öppen.

Minst lika stort intresse väcker den
energiska krigartypen i nästa bild,
liksom den första funnen i Herculaneum. Den
epirotiska stormhuvan med sina kindskydd
och sin hakknäppning, som påminner om
en Londonbobbys, och särskilt
eklövskransen kring densamma, som osökt för
tanken till Epirus och den dodoneiske
Zeus, samt slutligen banden till ett
kungligt diadem, vars ändar sticka fram under
huvan i nacken, har motiverat den
intressanta hypotesen, att vi här ha en bild av
den store krigarkungen Pyrrhos. Enligt min
mening motsäger nog i någon mån det
hårda, nästan grymma uttrycket i detta
ansikte, som på något sätt gör intryck av
att vara skulpterat i trä, den idealbild,
som litet var skapat sig av den noble,
gentemot sina belackare ironiskt
överseende och förlåtande kungen. Den likhet
med Alexandertypen, som man velat spåra
även här, har jag för min del svårt att upp-

194

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0226.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free