Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Vem är han? Marmorstudier i Neapelmuseet. Av Ivar Hjertén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Hjertén
Vergilius?
kända Euripidesbilder höra. Den visar
skalden ganska starkt åldrad, en aning
senil, med ett mycket blidare och ofarligare,
tankfullt och svårmodigt ansiktsuttryck,
präglat av ålderdomens milda allvar,
opatetiskt, förandligat, alltigenom själfullt. Det
virtuost och kärleksfullt arbetade håret och
skägget skänka det rörande, sympatiska
gammalmansansiktet en monumental
inramning. Den våldsamme nyskaparen och
i många samtidas ögon anstötlige
psykologiske djupplöjaren finns där knappast
längre. Men intet hindrar, att man däri ser
den ännu i ålderns dar virtuose dramatikern,
som suveränt behärskar sin konst och tycks
överväga att rikta den med nya tekniska
finesser.
Jag avslutar även diktarkretsen med en
romare. Dessa oklassiska, osköna,
oregelbundna men ändå på något sätt vinnande
och intagande drag äro nästan identiska
med dragen på ett mycket bekant
romar-huvud i Kapitolinska museet, vilket sedan
gammal brukat betecknas som (den yngre)
»Brutus», ävensom med den intressanta,
fint arbetade profilen av samma person i
Museo Barracco (nr 191). Dessa tre
konstverk återge med säkerhet dragen av samma
person; de försök, som gjorts att skilja dem
åt, måste bestämt tillbakavisas. Vem var
han, denne yngling på 20 à 25 år? »Ein
etwas ungeschlachter Ivnabe», kallar honom
West, och det är nog så träffande. Att
bilden — och väl även den avbildade —
tillhör augusteisk, närmast senaugusteisk
tid, framgår av den djupa inskärningen
under pannluggen och den därmed
åstadkomna måleriska skuggningen i pannan,
som var konstnärligt mod vid denna tid.
Redan detta talar mot beteckningen
»Brutus», för vilken i övrigt intet som helst
bärande skäl finnes. Den är också tämligen
övergiven. Studniczka har först föreslagit,
att i dessa huvuden se bilden av Agrippa
Posthumus, Agrippas och Julias yngste
olycklige son, som mördades av Tiberius’
utskickade just som denne stod i begrepp att
bestiga tronen. Det förefaller som om andra
forskare funne beteckningen tilltalande.
Men då man vet om Agrippa, att han besatt
herkuliska kroppskrafter och kämpade till
det yttersta med naglar och tänder mot
sina bödlar, förefaller mig detta veka,
sjukliga gosseansikte oförenligt med bilden
av Agrippas och Julias yngste vildsinte son,
så mycket mer, som det icke uppvisar ett
enda av de för den juliska familjen
karakteristiska dragen. Återstår av framställda
förslag Vergiliushypotesen, som vid sitt
lancerande för en del år sedan väckte
sympati men nu tycks vara på väg att åter
övergivas. Givetvis är denna mycket osäker
och man får ej av en naturlig önskan att äga
en bild av den store skalden låta förleda
sig att acceptera en allför lös gissning. Den
grundar sig på att man tyckt sig finna en
viss överensstämmelse mellan
marmor-huvudena och den enda autentiska
Ver-giliusbild vi äga, den från Susa
härstammande, i Bardomuseet utanför Tunis
förvarade mosaiken. Men även frånsett att
en jämförelse med mosaiker alltid är vansk-
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
