Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Vem är han? Marmorstudier i Neapelmuseet. Av Ivar Hjertén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vern är lian?
lig, tillkommer här den försvårande
omständigheten, att mosaiken visar skalden
sysselsatt med att skriva sitt sista verk,
Aeneiden, alltså vid betydligt högre ålder
än marmorhuvudena, minst ett
decennium äldre än Romhuvudena ånge och väl
två decennier äldre än på Neapelhuvudet.
Tar man alltså hänsyn till att mosaiken
rimligen bör visa ett betydligt äldre,
sjukligare, knotigare och oskönare ansikte och
samtidigt fäster sig vid vissa
karakteristiska överensstämmelser i själva
ansikts-byggnaden, vilka vid äldre år och med
tilltagande sjuklighet kunna tänkas ha blivit
mera oskönt framträdande, så känner
åtminstone jag mig för varje gång jag
verkställt en jämförelse alltmer benägen att
fasthålla vid Vergiliusteorien. Även den
invändningen kan göras, att väl knappast
någon ägde intresse att avbilda Vergilius
vid så unga år som här är fråga om, och
kanske bör man för att bemöta denna
invändning ta sin tillflykt till hypotesen att
man med ledning av bilder från senare år
här velat rekonstruera en ungdomsbild av
skalden som han såg ut då han diktade
»Bukolika». Det är i varje fall sannolikare,
att man under senaugusteisk tid — »andra
årtiondet av den kristna eran» anser sig
West kunna fastställa som tillkomsttid —
ville skapa en dylik bild av den frejdade
nationalskalden än fabricera sådana vare
sig av den landsforviste Agrippa eller av
Cæsarmördaren Brutus.
Av de tre filosofhuvuden, som få avsluta
urvalet, äro två fullständigt okända, det
tredje nästan alltför välkänt. Det här
främst återgivna har jag sett betecknas
som »det skönaste grekiska porträtt, som
bevarats åt oss». Ett superlativt omdöme,
som man väl knappast själv skulle känt
sig uppfordrad att formulera men å andra
sidan känner föga lust att motsäga. Vilken
ädelt mänsklig fysionomi, inifrån upplyst
av ett starkt själsliv. Marmorbehandlingen
röjer en fulländad teknik, suverän i sin
Grekisk filosof.
frigjordhet, en mejsel, som arbetat in i
detaljer, men utan pedantiskt småknåp och
utan att ett ögonblick förlora helhetsverkan
ur sikte. Hårbehandlingen är storartad,
lekande fri. Ansiktsuttrycket vittnar om en
inträngande men på samma gång godmodig
psykologi hos konstnären, som låtit
modellens vänliga och mänskliga men också
förnäma, kloka och genomskådande ande
genomskimra marmorn. Man har på känn,
att det rått något slags kongenialitet mellan
konstnären och hans modell. Minen har,
i ett ögonblick av växelverkan mellan de
två, blivit så levande och spirituell, den
halvöppna munnen så uttrycksfull att man
i nästa minut väntar, att de ord, den
står i begrepp att uttala, skola bli fysiskt
hörbara. Vem var han, denne ande, som
tycks komma oss så mänskligt nära? En
filosof utan tvivel. Och en lärare, därför
talar det utåtvända i minspelet. Men för
övrigt —■ intet svar, inte en gissning en
gång. Så få vi låta honom gälla som en
ideal representant för grekisk filosofi i
allmänhet, anonym och dock på något sätt
välkänd, starkt personlig och typisk på en gång.
203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
