Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Vem är han? Marmorstudier i Neapelmuseet. Av Ivar Hjertén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Hjertén
Porträtt av en filosof.
Nästa två bilder visa, en face och i
halvprofil, en betydligt primitivare, vida
mindre kultiverad, men på sitt sätt lika
intressant fysionomi. En filosof också han
utan tvivel, men knappast som den förre
representant för någon av de »fina»
filosofskolorna, den eleatiska, sofistiska eller
epikureiska, men väl för den cyniska.
Vildvuxet hår och skägg, sällan kammat,
aldrig friserat, buskiga ögonbryn, rynkig
tänkarpanna, klumpigt formad,
svampaktigt svälld näsa med täppta näsborrar.
Kanske skulle man bakom ali denna
förvildade fulhet ana en Silenus, om inte de
goda, forskande och tankfulla ögonen talade
om tillkämpad levnadsvisdom och mild
humor. Vem var han? Antisthenes, den
cyniska skolans grundläggare, vars namn
framkastats, är utesluten, ty hans fysionomi
är känd genom bilder både i Neapelmuseet
och Vatikanen, den sistnämnda med
inskription, och har ingenting med denna att
göra. En av de äldsta filosoferna, som också
ifrågasatts, är också utesluten, därför att en
en sådan, sent tillkommen bild skulle vara
idealiserande, inte så djärvt realistisk och
pregnant individuell som denna. »Den enda
sanna bilden av Sokrates», som någon
proponerat, är väl endast ett hugskott.
Diogenestypen är inte säkert fastställd,
och vill man nödvändigt anknyta till något
av de stora namnen, låge det kanske
närmast till hands att tänka på denne.
Den långvariga vistelsen i tunnan kan
ju också tänkas ha vållat kronisk snuva!
Sokrates beskriver sitt eget yttre på
följande sätt: »Jag har uppnäsa med vidöppna
borrar, kräftögon, tjocka läppar,
flint-skalle och tjock hals.» Självporträtt bruka
ju i allmänhet vara överdrivna, oftast i
förskönande riktning, men här förmodligen
åt andra hållet. Men Sokrates, som ju själv
var bildhuggare och alltså visste vad han
talade om, förkunnade också: »Bildhuggaren
bör låta själens verksamhet komma till
uttryck i sina gestalter.» Se där vad som
säkert för honom var huvudsaken både som
konstnär och som filosof — och som också
i det långa loppet blev det vid utformandet
av hans egen bild. »Filosofens bisarrt fula
och dock så fascinerande ansikte blev för
konstnärerna ett problem, problemet att
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
