Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Teatern i Tredje Riket. Av Rudolf Kinsky. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rudolf
K i n s k y
ligt av mycket högt värde. I Berlin finnas
som bekant alla tre grupperna av stående
teatrar representerade: stats-, riks- och
privatteater. Statsteatrarna (Staatliches
Schauspielhaus, Staatsoper unter den Linden, Kleines
Haus) tillhöra preussiska staten och äro såsom
sådana de enda scener i Tyskland vilka icke
sortera under propagandaministern, utan
under den preussiske ministerpresidenten,
fältmarskalken Göring. Riksteatrar äro
följande: Deutsches Theater och Kammerspiele
(under Hilperts direktion), Volksbühne, en
grupp som utgöres av Theater in der
Saar-landstrasse, Theater am Horst Wesselplatz
och Theater am Nollendorfplatz
(generalintendent Klöpfer), Deutsches Opernhaus
(Berlins andra operascen), Volksoper (den
tredje operascenen) och Theater des Volkes
(det förutvarande Grosses Schauspielhaus,
skapat av Max Reinhardt och nu på grund
av sina stora dimensioner företrädesvis
använt för utstyrseloperetter). Alla dessa teatrar
voro före 1933 privatscener, nu äro de
riks-teatrar. Till dem kommer från och med nästa
höst Schillertheater, som hittills ägts av
staden Berlin, samt enligt senaste meddelanden
också Metropoltheater, som skall ombildas
till den klassiska riksoperettscenen. Bland
privatteatrarna äro att nämna Komödie och
Theater am Kurfürstendamm (direktion
Wölf-fer), Komödienhaus och Komische Oper
(direktion Horak), Renaissancetheater och
Kleines Theater (Bernau), Theater in der
Friedrichstrasse 236 (Pabst) och
Rosethea-ter, förutom många andra. Dessa teatrar
understödjas icke av staten och måste nöja
sig med sina egna kassaintäkter, varför de
äro tvungna att ta större hänsyn till
publikens smak än de andra. Ett mycket viktigt
stöd för alla teatrar äro de
nationalsocialistiska publikorganisationerna, bland dem
framför allt Kraft durch Freude, vilka i stor
utsträckning ha förtjänsten av att befolkningens
förståelse för teater väckts, och genom vilka
man kan få biljetter till de bästa
föreställningar för 75 pfennig.
Överallt, från statsteatrarna och till den
minsta privatscen, utvecklar sig en mångsidig
och livfull konstnärlig verksamhet. Man
känner alltigenom, in i det minsta, fläkten
av allvarlig konstvilja, även när de materiella
tillgångarna icke vilja räcka till. Om
segerpriset för de högsta konstnärliga
framställningarna tävla Staatliches Schauspielhaus
och Deutsches Theater, det förra under
Gustav Gründgens’, den senare under Heinz
Hilperts ledning.
Gründgens är också verksam som regissör
och skådespelare. Hans Hamlet är en virtuos
prestation, född mindre ur skapande intuition
än ur knivskarpt intellekt. Som
Kameliadamen skakar Käthe Dorsch åskådarna i den
gamla Dumaspjäsen. Jag har i samma roll
sett Greta Garbo på biografduken. Jag vill
icke våga en jämförelse. Medan Greta Garbo
öser ur en genial begåvnings outgrundliga djup
vilar Käthe Dorschs framställning på
konstnärligt kunnande. Men detta är oemotsägligt
och suveränt. I »Emilia Galotti» stå jämte
Dorsch Marianne Hoppe, Günther Hadank,
Friedrich Kayssler på scenen med väl avvägt
spel och med alltigenom glänsande
uttrycksmedel. Det är för övrigt betecknande för de
tyska förhållandena av i dag, att helt nyligen
en plan offentliggjorts att med hela
stats-teaterensemblen göra gästspelsresor ända
till de avlägsnaste och minsta
landsortsstäder, för att låta även den längst bort
boende mannen av folket i levande livet se
de bästa skådespelarna, vilka han hittills
endast lärt känna ur tidningsspalterna eller
från den vita duken. För att möjliggöra detta
ha de berömda skådespelarna lovvärt ställt
sig till förfogande. Det första av dessa
gästspel skall äga rum i Elbing i Ostpreussen.
På Deutsches Theater gjorde Paula Wessely
i höstas åter en ny glänsande scenskapelse
som Hero i Grillparzers »Hero und Leander».
Man kan måhända finna hennes stil i många
hänseenden maniererad och i sin knapphet
alltför mycket beräknad på effekt, men så
komma åter ögonblick av lidelsefullt
uppflammande, då hon fullständigt tar en fången.
En lysande lustspelsafton tillbringar man på
Sardous »Låtom oss skiljas», given i ny
mönstergill översättning av direktör Hilpert och
därigenom egentligen för första gången
verkligt vunnen för den tyska scenen. Jag hade
icke kunnat tro, att ett så genuint franskt
lustspel genom en stilriktig översättning —
och naturligtvis också genom den wienska
komediennen Luise Ullrichs mästerliga spel,
däri det typiskt österrikiska och lustspelets
franska anda ingå en verkningsfull förening —
kunde vinna så naturlig hemortsrätt i tysk
uppfattning och känsla.
Viljan att bjuda ärlig och genomarbetad
konst finner man, som sagt, överallt, även vid
de mest avlägsna teatrar. Den som på Theater
in der Friedrichstrasse sett »Der Schneider
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
