Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Teatern i Tredje Riket. Av Rudolf Kinsky. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rudolf
Kin sky
kommentar till Riksdramaturgins
verksamhet ligger en bekräftelse för dem som
kritisera ofriheten i det nutida Tyskland eller
ett angrepp mot dem. Ett är klart, att staten
alltid skall vara mäktigare än den enskilde
eller en klick, även om denna betjänar sig
av staten. Detta särskilt i det fall då staten
är totalitär. Sett på detta sätt blir det
skillnad om en begränsad grupp personer
utövar kontrollen eller staten själv gör det.
Men å andra sidan synes problemet om
friheten i ett ordnat statsväsen i allmänhet
vara så intimt förbundet med denna fråga,
att endast den som i första hand ingående
sysselsatt sig med det problemet skall komma
fram till en lösning. Därvid måste det alltid
väga tungt i vågskålen huruvida staten i
fråga befinner sig i uppåtstigande eller i
stillestånd eller rent av tillbakagång. Alla
dessa faktorer höra med hit, innan man kan
våga eller ha rätt till en dom över det
berättigade i en dylik kontroll och dess skiljaktiga
verkningar i olika länder och statssystem.
Vad gör den tyska staten för teatern?
Om vi bortse från denna problematiska
angelägenhet, vad gör nu den tyska staten
för teatern? Tre fjärdedelar av alla stående
teatrar äro först och främst, såsom redan
nämnts, i offentlig ägo. De medel som
föregående år sålunda användes för att, utöver
de normala och behövliga inkomsterna,
gestalta verksamheten på ett konstnärligt ännu
mera oangripligt sätt, uppgivas från officiellt
håll till en summa mellan 80 och 90 miljoner
mark. Dagligen stå i hela Tyskland omkring
200 000 sittplatser i teatrarna till förfogande.
I runt tal 30 000 människor finna i Tyskland
konstnärlig sysselsättning genom teatern.
Omvårdnaden om denna massa anses som
en av statsinstitutionernas mest trängande
uppgifter. Den går i tre riktningar: omsorgen
för återväxten, för de nu verksamma och för
de åldrande som träda tillbaka. Varje ungdom
som vill ägna sig åt teaterbanan måste först
undergå en prövning av sin begåvning härför.
Härvid prövas naturligtvis endast det
råmaterial han äger. Antingen avrådes han då
eller också anvisas han till en skola, respektive
en lärare. Skolan såväl som läraren sortera
under ett statens reglemente. Efter att ha
åtnjutit denna undervisning måste den
blivande skådespelaren åter avlägga ett prov,
som skall ge besked om hans duglighet. Sedan
upptages han i Kammaren och kan vända sig
till en av de fria scenagenterna för att få
engagemang.
De fria scenagenterna voro redan före
omstörtningen ersatta av så kallade officiella
scenförmedlingar. De privata agenturerna voro
föga inbringande, detta hade korruption till
följd, och därför upprättades de officiella
förmedlingsbyråerna. Dessa övertogos av
den nuvarande staten. Men det visade sig
dock snart att förmedlingarnas tjänstemän
inom den officiella byråns ram icke ådagalade
den kompetens och det framsynta intresse,
som äro nödvändiga för en dylik verksamhet.
Därför avskaffade den nationalsocialistiska
staten nyligen åter förmedlingarna och
återinförde de privata agenturerna, dock
under statlig kontroll, respektive kontroll
genom Kammaren, så att ett
återuppträdande av de gamla missförhållandena nu
synes i möjligaste mån vara förhindrat.
För de inom skådespelaryrket verksamma
sörjes det genom garanterade
normalkontrakt, vidare genom ett utredningsförfarande
i tvistigheter, vilka, om de ej kunna biläggas
på detta sätt, till slut definitivt avgöras genom
en skiljedomstol. Varje scenanställd person
har naturligtvis sjukförsäkringsplikt, och helt
nyligen har också pensionsförsäkring för alla
som tillhöra teatern obligatoriskt införts
genom påbud av propagandaministern.
Många teatrar, som förr blott spelade fem
eller sju månader, spela nu på grund av det
höjda allmänna välståndet, förstatligandet
eller hjälpen från organisationerna (Kraft
durch Freude) tio månader eller hela året om,
vilket innebär en kraftigt ökad säkerhet för
konstnärernas ekonomiska existens. Då
lönebetalning under hela året icke är möjlig,
utbetalas ofta under sommaren ett visst
belopp för att hjälpa skådespelarna över
avbrottet.
Jag skulle också gärna vilja berätta om
en händelse, som tycks mig vara typisk för
förhållandena i det nya Tyskland. En ung
skådespelerska som jag känner och som icke
lever i glänsande förhållanden, fick strax
före jul helt oväntat en påringning från en
officiell instans, att man just hade skickat
henne ett julpaket och att hon också skulle
erhålla ett litet penningbelopp. Dagen därpå
kom också mycket riktigt paketet, som
innehöll matvaror, samt femton mark. Sådana
småsaker kunna kanske förefalla mången
obetydande och sentimentala, de visa dock
åtminstone en vilja att icke låta ordet om
216
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
