Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Jean Marie Guyau. Av Bj. Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jean Marié G uy au
världar, om den profetiska glöd, med vilken
han förkunnar sitt glada budskap om ett
kommande »regnum hominis».
För femtionde gången blommar
azurkus-tens vår över graven i Menton, och man skulle
kunna tänka sig, att tiden nu vore inne för att
ge en slutgiltig teckning av den franske
dik-tarfilosofens liv och verk. Men så är knappast
fallet. Det gångna halvseklet har givit oss en
Guyau-kult och en Guyau-kritik men icke
mer än några konturer till en Guyaubild.
»Fadern ristade efter sin dödsvigde son»,
säger Rökstenen: rent hagiografiskt är Alfred
Fouillées verk om sin dyrkade styvson, och
den gripande skildringen av dödskampen den
31 mars 1888 för direkt tankarna till
evangelierna och Faidon. Ett lekmannahelgon, en
livsfilosofiens Franciskus, sådan träder han
emot oss ännu hos den troende katoliken Hans
Pfeil; hade han fötts vid Ganges’ stränder,
säger Tärde, skulle han ha dyrkats som en
inkarnation av gudomen och under skulle
skett vid hans grav. Men vi frågar: Vem
lägger fram det material, som tvärs igenom
den kärleksfulla traditionens dimbildningar
låter oss se den verklige Jean Marie Guyau?
»Kalmuckisk» är ett Thorildsord, som rinner
en i minnet, då man läser vissa delar av
Guyau-kritiken. Det räcker ej att slå ned på enstaka
punkter, att postulera ett slutet system utan
utveckling eller att bara konfrontera Guyau
med någon erkänd auktoritet, det må vara
Thomas av Aquino, Höffding, Lipps eller
Windelband, och döma honom därefter. Hans
Pfeils nyskolastiska lärdom och skarpsinne
har röjt upp med många fördomar, men det
sista ordet kan dock icke sägas från den
katolska kyrkans sida. Det stora
Guyau-verket kommer ännu länge att förbli oskrivet:
kanske möter han dock en gång en ande lika
fri, djärv och vidsynt som han själv!
På de följande sidorna skall utan några
stora anspråk Guyaus tänkesätt medvetet
ställas in under aktualitetens synvinkel. Har
han något att säga även om vår tids
problem? Eller är han en omodern
förkrigsföre-teelse av blott historiskt intresse?
Malgré moi jour et nuit mon cerveau las travaille
dans un enfantement douloureux et sans fin,
skriver Guyau. Han mognade tidigt och bröts
tidigt. Femtonårig grubblade han redan över
Platons och Hamlets problem, nittonårig
prisbelöntes han för sin väldiga undersök-
ning om den utilistiska moralen, som i
reviderad och utvidgad form ännu är ett
standardverk. Överansträngningen knäckte
honom, han måste lämna sin plats vid Lycée
Condorcet, vars själva namn ljuder som en
fanfar, och fåfängt kämpade han under
söderns sol och bland Italiens konstskatter mot
lungtuberkulosen, som obönhörligt lade
honom i en allt för tidig grav. Men ett välvilligt
öde skänkte honom under hans sista år —■
oavsett hans svåra kroppsliga lidanden — de
lyckligaste yttre förutsättningar och medgav
därför en rastlös produktion.
Guyau insåg tidigt, att hans liv skulle bli
kort, och under fyra till fem år söker han med
en Euforions otålighet jaga igenom alla den
mänskliga tankens områden. Många av
svagheterna i hans filosofi måste helt visst
tillskrivas det eruptiva sätt, på vilket han under
ett enda lustrum slungade fram det ena
arbetet efter det andra för att i möjligaste mån
tillgodogöra sitt oändligt rika livs- och
tankeinnehåll och liksom bedraga den obevekliga
döden på åtminstone det värdefullaste av
hans byte.
Men även hans ungdom får tagas med i
beräkningen. Den högsta visheten kan icke
rimligtvis komma på dens lott, som aldrig
når de »aftonsvala höjders topp, där livet
överskådas», och icke var och en, som ser
sin bana bruten vid 33 års ålder, har
dessförinnan hunnit att lägga världen eller ens
Asien under sig. Vad han givit är dock mycket
nog och kan endast fastställas genom en
genomträngande och tålmodig analys, ja, icke
ens genom en sådan, ty det finns hos Guyau
liksom hos livet självt något outtömligt, något
ogripbart, som slipper igenom även
begreppsnätets finaste maskor och i sin konkreta
mångfald trotsar kritiken och — tiden.
Guyaus filosofi får i hög grad karaktären
av en stor syntes, i vilken Platon och Epiktet,
Kant och Fichte, Spinoza och Pascal, Spencer
och Fouillée smälter tillsamman till en
sällsam och starkt självständig helhet, som givit
en forskare anledning att kalla dess skapare
den mest komplicerade och mest harmoniske
tänkare, som levat.
Livet, det intensiva och expansiva livet,
står i centrum av allt Guyaus tänkande. Det
har elakt sagts, att livsfilosofien, »vår tids
filosofiska signum», lever på sin grundprincips
mångtydighet, och för en knivskarp analys
håller givetvis icke heller Guyaus livsbegrepp
stånd. Det bryter snarast fram ur hans eget
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
