Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Jean Marie Guyau. Av Bj. Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B j. Beckman
väsen, ur en dödsvigd livsdyrkares djupaste
upplevelser med kraften av ett omedelbart
medvetenhetsfaktum, nära nog som en
uppenbarelse. Livet är för Guyau den metafysiska
urgrunden, som manifesterar sig på två sätt:
fysiskt och psykiskt. Båda dessa är
underkastade en lagbunden utveckling och det
psykiska livets grundkraft är viljan.
Liksom Guyau kanske tidigare än någon
annan konsekvent lagt livsbegreppet till grund
för sitt tänkande, har han blivit det
sociologiska betraktelsesättets banbrytare på
religionsfilosofiens, estetikens och i viss mån
pedagogikens områden. Helt har det icke lyckats
honom att sammansmälta dessa synpunkter
med sin ursprungliga livsfilosofi, och hade
det förunnats honom tid, hade han med stor
sannolikhet kommit att genomarbeta och
revidera sin åskådning, men i vilken riktning
undandrar sig vår kunskap.
Inom den lika Guyaulitteraturen finnes det
endast ett svenskt arbe’te av rang: Albert
Nilssons avhandling om den franske tänkarens
estetik, vilken han med utgångspunkt från
den tyska idealismen gör till föremål för en
ganska hårdhänt granskning. Men Nilsson ger
också Guyau rätt på viktiga punkter. På
djupet av konsten finner Guyau
sociabilitets-idén. »Den estetiska känslan är till sitt väsen
social, en sympatikänsla. I konsten uppleva
vi ett rikare, stegrat, mera harmoniskt liv,
vårt individuella jag vidgas och uppgår i
social gemenskap med ett större liv.
Konstverkets värde beror därför till sist på
kvaliteten av det liv, som det låter oss uppleva.
Den stora konsten är den, som uttrycker
de högsta, de mest sociala känslorna.» Denna
uppfattning om konstens sociala väsen är hos
Guyau för första gången uttalad.
Guyaus litterära smak är i övrigt mycket
komplicerad och oberoende av alla skolor.
Han beundrar livligt den sociala romanen men
gycklar gärna med Zolas vetenskapliga
anspråk och benägenhet att skildra
»verkligheten sedd av en oxe». Åt minnets poesi, åt
exotism och provinsialism har han ägnat
oförgätliga sidor, som måhända haft betydelse för
svenskt nittiotal. I skalden ser han gärna en
»vätes», sådan som Victor Hugo; säkerligen
skulle han livligt ha uppskattat Viktor
Rydberg, om han känt honom. Hårt dömer han
däremot lärt pour 1’art-diktarna, som
ciselerar »små bägare av falskt guld», och
dekadenterna, som vant sig av med både att tänka
och tala och som tröttar ut läsaren med sina
kakofonier och sin obegripliga — och just
därför okonstnärliga — primitivism.
På många speciella punkter pekar för övrigt
Guyau framåt: mot Österlings skildring av det
»ätligt sköna», mot funktionalism och
strömlinjeform, mot tolkningarna av den moderna
teknikens skönhetsvärden (lokomotivet och
pansarfartyget) och rent av mot aviatikens
tidsålder. Men då han agar en Richepin för
dennes celesta debaucher, har han
uppenbarligen icke något begrepp om att Europa
nalkas
den stora dagen efter,
då alla stjärnor hickar och alla ärkeänglar
dricker vichyvatten.
Guyaus egna Vers d’un philosophe är i
princip ren tankediktning; han söker här som
överallt sanningen men på ett annat sätt än
inom vetenskapen. Huvudvikten är lagd på
innehållet, formen är avsiktligt något
vårdslös, men det lyckas honom ofta att i ädel
lapidarstil formulera sentenser, som tolkar de
tungsinta stämningar av metafysiskt tvive
och moraliskt hopp, vilka fyllde hans dagar
under 1870-talet.
Ce qui fait la grandeur de notre påle terre,
Globe éteint au hasard dans les cieux emporté,
C’est qu’elle est le seul coin du monde ou 1’on espère.
Dock får de stora filosofiska meditationerna,
av vilka Le problème d’Hamlet torde stå
högst, emellanåt en viss tyngd; friskast verkar
nog för eftervärlen de dikter, som har ett
rent lyriskt, erotiskt eller politiskt innehåll
och som tolkar skaldens upplevelser i sådana
enkla ord, som han själv prisat så starkt.
»Le simple», säger han på ett ställe, »c’est la
fine goutte d’eau qui tombe du nuage et qui
a eu besoin pour se former de toutes les
pro-fondeurs du ciel et de la mer.»
Inom etiken, Guyaus favoritdisciplin,
började han som redan nämnt med en serie
bredsidor mot utilismen, från vilka den väl aldrig
riktigt hämtat sig, och slog sedan som en
ljungeld ned med sitt djärva arbete Utkast
till en moral utan plikt eller vedergällning, ett
verk, som trots sin skissartade karaktär med
goda skäl betecknats såsom »inoubliable».
Guyaus etik torde kunna betecknas såsom en
solidaritetsmoral på individualistisk grund och
med heroiska inslag. Man kan också med en
viss anakronism säga, att den är en syntes av
liberala, socialistiska och fascistiska
tankegångar. Som enda etiska norm antar han livet,
som endast kan stegras genom att vidgas:
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
