Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Jean Marie Guyau. Av Bj. Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jean Marie Guyau
att leva rikt är att leva för många andra. Här
går egoism och altruism samman. Även om vi
vadar i egoism, håller vi dock huvudet över
vattnet, och osjälviskheten är framtidens
hemlighet. Men moralen måste också göra
oss kapabla till stora handlingar; dessa kan
till en del härledas ur den kärlek till faran och
risken, som är normal för varje sund människa.
Men en definitiv uppoffring av livet kräver
också metafysiska motiv, och var och en
måste grunda sin heroism på sina individuellt
utformade hypoteser. Så för vi till slut den
moraliska revolution, som Kant satte i gång,
och går vidare från autonomi till anomi,
till den fulla moraliska självstyrelsen utan
kategoriska eller universella regler. Det finns
nämligen situationer i livet, som icke medger
någon rationell lösning, blott en
approximation från fall till fall.
Guyaus etik har blivit en sannskyldig
förargelseklippa. Kan icke en våldsam
expansion på bekostnad av andra verka starkt
livs-stegrande? Eller måste måhända en Napoleon,
en Mussolini, en Hitler eller en Stalin med
nödvändighet förfäas och andligen utarmas,
ju hårdare deras förtryck blir? Vidare: kan en
metafysisk hypotes, om vilken man är ensam,
verkligen förplikta? Och slutligen: har Guyau,
denna mitt i alla sina lidanden så
genomlyckliga och harmoniska människa, verkligen
upplevat det etiska kardinalproblemet:
disharmonien inom oss mellan vårt ideal och
vårt jag, »cet eternel obstacle»? Med rätta
torde Ernst Bergmann yttra: »Wir sehen ihn
tief hinuntersteigen in das Reich der dunklen
Lebensgefühle. Er sucht nach der letzten,
verborgensten Triebfeder des menschlichen
Wollens und Handelns. Aber er findet dort
unten nur sein eigenes reines Innere.» Men
hur går det med de slutna, hämmade och
olyckliga människor, om vilka Berit Spong
talar ?
Fjärran locka blåa riken, båtars tävlingsplats.
Men allena kämpar viken med sin bottensats.
Kanske skulle dock Guyau svara: »Mëme
dans le doute ön peut aimer; mëme dans la
nuit intellectuelle qui nous empèche de
pour-suivre aucun but lointain, ön peut tendre la
main à celui qui pleure à vos pieds.»
Guyaus etiska åskådning bär emellertid
icke bara sin upphovsmans utan också sin tids
stämpel: en tid, som nödtorftigt hämtat sig
från den Kantska hästkuren och ännu inte
kände behov av någon ny. Vi av det tjugonde
århundradet får kanske besinna hans ord:
»Si le monde n’a pour but que de nous poser
le problème moral, il faut convenir que la
barbarie le posait avec bien pius de force que
la civilisation.»
Först sedan Guyau omkring 1883 bildat
familj, kom han att ställas inför uppfostrans
problem på allvar och tvingades nu att i vissa
avseenden modifiera sin ståndpunkt. I sitt
klassiska arbete Education et Hérédité lever
han sig med både ömhet och
verklighetssinne in i barnens värld. »Oh! le bruit des
petits pieds de 1’enfant! ce bruit léger et doux
des générations qui arrivent, indécis,
incer-tain comme 1’avenir.» Men mot Tolstojs
utopier opponerar han sig: det är inte säkert, att
där två eller tre barn är församlade, Jesus är
mitt ibland dem; det kan vara en annan
potentat!
Kanske vågar man förmoda, att den lille
Augustin Guyau icke alltid visade den
spontana drift till det goda, som han borde ha
gjort; i varje fall uppträder hans fader som
en orädd försvarare av kroppsagan. Ännu
kraftigare skulle måhända hans tankevärld
ha kunnat omgestaltas, om han fått tillfälle
att i alla detaljer utveckla den högeligen
moderna suggestionspedagogik, vars
grundlinjer han uppdrar och som han hoppas mycket
av. För sexualitetens och t. o. m. den
embryonala utvecklingens betydelse har han öppen
blick, och även i speciella frågor, såsom om
flickornas undervisning, den fysiska fostran,
självstyrelsen och friluftslivet läser man
alltjämt hans uttalanden med stor behållning. I
sitt krav på vad han kallar »intellektuell
hygien och intellektuell terapi» står han ju
rent av framom vår tid och pekar på ett
problem, som måste lösas både för skolans
och samhällets skull.
I Guyaus ord: »Varje dogm är djupt osedlig»
når den irreligiösa strömning, som började
med renässansen, sin kulmen. Hans
testamente till mänskligheten, Framtidens
irre-ligion, bär med skäl sitt ofta missförstådda
namn, det vänder sig mot religionen själv, ej
blott mot dess former. Först då misteln
utrotats, återfår den heliga eken sin fulla kraft;
det är den döende guden, som skall frälsa
mänskligheten.
Guyau definierar religionen såsom en
socio-morfisk världsförklaring i mytologisk form.
Den vill upprätta ett samhälle mellan
människan och hennes gudar, den vill också tolka
företeelserna efter det mänskliga samhället
som förebild. I det religiösa problemet har
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
