- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
239

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Konstkrönika

helt självständig i förhållande till maken,
landskapsmålaren Reinhold Norstedt, tidigt
fann hon sin egen linje, studerade under
1880-talet i Paris för den belgiske
interiörmålaren Alfred Stevens och utvecklade sedan
sakta men säkert sin mjukt måleriska stil,
till en början i dämpade färger, senare i mera
klar och klingande kolorit.

Utställningen av Carl Skånbergs konst i
Gummesons konsthall gav en välbehövlig
påminnelse om att den svenska
landskapskonsten i denne tidigt bortgångne målare —
han dog 1883 vid 33 års ålder — ägde en
märklig begåvning, som trots den korta
levnadsbanan hann med att visa världen en
personlig stil, präglad av fin färgkultur och
blick för landskapets artistiska möjligheter på
olika håll i Europa. Venedig blev hans
älsklingsort framför andra, men även i Holland
och Frankrike skapade han många utsökta
bilder, framför allt hamnmotiv. En viss
bravurmässighet kunde stundom minska det
konstnärliga värdet i hans produktion, men
då han var sig själv helt och fullt, förmedlade
han med målerisk inspiration en rikt nyanserad
tolkning av motivet.

Bo Beskows utställning i Konstnärshuset
visade en uppåtstigande kurva i den
mångsidigt begåvade konstnärens utveckling. Han
odlar porträttet, landskapet, stillebenmåleriet,
interiören med samma tilltagsenhet. Man har
en känsla av att han till slut skulle kunna bli
utmärkt i något av dessa fack, möjligen i
porträttet. Utställningen visade många både
psykologiskt och artistiskt intresseväckande
porträtt, främst bilden av konstnären Kjell
Löwenadler, och det betagande
genreporträttet av Elsa Beskow, då hon på en
trädgårdsbänk sitter och berättar sagor för en
förtrollad lyssnerska, som med klängväxtens
mjuka följsamhet ansluter sin lilla gestalt
till den äldres.

Skärgårdsskildraren Rikard Lindström
exponerade i Konstnärshuset sin från många
utställningar välkända flottilj. Frejdigt och
sympatiskt framhärdar han med sina
älsklingsmotiv och förmår ofta i sina havsbilder
förmedla en lyckokänsla och en viss
schwungfull rytm. Denna skulle verka ännu starkare,
om icke konstnären stundom nöjde sig med att
upprepa i stället för att söka nyskapa formen
för den starka och äkta upplevelse inför
naturen, som skänker konstnärens
personlighet dess friska sälta.

Skulptören Eric Gnistas framgångsrika

debut som målare var en av nyårets mest
frapperande konstupplevelser. Han
överraskade med uttrycksfulla landskap, djärva,
stundom gripande porträtt och sällsamma,
romantiska drömsyner med surrealistiska
inslag. Då en skulptör griper till penseln,
kunde man kanske vänta sig en viss strävan
efter formtukt och plasticitet även i den
målade bilden, men Gnista avslöjar sig så helt
som målare, att han i likhet med kolorister
i alla tider negerar det plastiska och lineära
för att i stället ge sig färgflödet i våld. Känslan
för färgen tar ett så stort försprång framför
intresset för formen, att den i fantastiska
och visionära syner äter sönder banala
konturer. Gnista kan dikta om en vitblommande
»Vår på Årsta holmar», om nattljuset i
Norrland, om ångermanländska forsar med sällsynt
styrka i uttrycket.

En annan norrlänning, Gösta Bohm har
■— i Konstnärshuset — framträtt med en
nästan kaotisk formlöshet men med samma
obetvingliga längtan som Gnista att få ge
utlopp åt en intensiv upplevelse. De
norrländska vattenfallen få hos många nutida
målare en nästan symbolisk uppgift.
Gamle Markus Larson piskade vid 1800-talets
mitt virvlande vattenmassor till gulvitt skum
som då tedde sig djärvt och formupplösande;
vår egen tid söker med koloristiska medel
gripa fatt i motivets dramatiska oro.

Nerven i Helmer Osslunds konst är väl
närmast den monumentala sammanfattningen
av allt vad ett målaröga kan uppfatta av
färgdramatik i Norrland. Men samtidigt äger
Osslund den magiska förmågan att tämja allt
det patetiska och vildvuxna i denna natur
och länka motsatserna in i ett dekorativt
samspel av mäktig verkan. Heimer Osslunds
stora utställning i Konstakademien kommer
för många att stå som säsongens största
konstupplevelse, trots magnifik fransk
modernistrevy i Liljevalchs Konsthall och trots många
fängslande debuter av unga målare. Kraft
och ursprunglighet, vilja till monumentalitet,
obruten seghet under svåra yttre förhållanden
— man skulle kunna peka på åtskilliga
egenskaper hos denne målare, som hjälpt honom
i sökandet efter personligt uttryck, men det
väsentliga i hans gärning når man icke fram
till genom några vaga ord. Med sin
retrospektiva utställning dokumenterar han så
många andra sidor av sitt konstnärskap:
porträttmålaren och naketmålaren, i båda
fallen ådagalägger han en stark artistisk inten-

239

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0271.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free