Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En livdömd Rörstrandsmästare. En bild ur det svenska rättsväsendets historia. Av Arvid Bæckström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En li v d ö m d Rörstrands mästare
släppa F. på fri fot på en nog otillräcklig
borgen av två löftesmän, som voro långt
ifrån fabriken boende borgare. Han
föreslog därför, att F. skulle ställas under den
lindrigaste allmänna vård, som gavs,
vartill han ansåg Danviken tjänligast. Där
borde F. vårdas av den vanliga betjäningen
i något honom anständigt rum, tills
Rörstrandsdirektionen åter kunde vilja åtaga
sig honom i hopp av nytta och tjänst,
vilket lärer vara den enda säkra utvägen
att någorlunda dämpa den omåttliga
ambition, vartill F. synes vara mycket fallen
och som nog torde inlupit i hans svåra
brott.
Hovrättsrådet Dubbe framhöll, att F. ju
dock varit med sådan art av insania
behäftad, som har sina intervalla; hans
sjukdom eller raseri kan i hast honom överfalla,
vilket isynnerhet kan befaras som starkast
utbryta under heta sommar- och
rötmånadstider. De två borgensmännen ha av
oförstånd åtagit sig ett löfte, som de
omöjligen kunna fullgöra. Hovrätten borde hos
K. Maj:t hemställa, att F. på prov måtte
förbliva åtminstone till nästa höst på
Danviks hospital.
Med undantag av dessa två nu nämnda
ledamöter voro emellertid hovrättens alla
medlemmar av den uppfattningen att,
emedan hovrätten redan en gång tidigare
hemställt, att F. efter strafftiden måtte
ställas under enskild bevakning, någon
anledning ej syntes att nu sätta honom i
svårare omständigheter, då han ju ej tinder
tiden »på något liderligt sätt utmärkt sig».
Löndal och Lundmark hade förbundit sig
att ha noga och behörigt inseende därpå,
att han icke skulle skada sig själv eller
andra och därför ej tillåta honom att vara
ensam eller utan vederbörlig tillsyn
förfoga sig någonstädes.
K. Maj:t överlämnade d. 30 juni till
hovrättens omsorg att vidtaga de utvägar, den
prövade nyttiga.
Omkring 1 aug. 1762 fördes nu F. från
Kastenhof till sina borgensmän. Hans
uppförande under dessa 10 veckors arrest
betygades såsom i allo gott.
I oktober 1763 försökte F. att hos
Rörstrandsdirektionen utverka mera underhåll,
d. v. s. ej blott nödtorftig mat och kläder,
utan dessutom någon »belöning».
Direktionen svarade avböjande, att den »alldeles
icke kunde vidare anförtro F. någon
disposition vid verket». Då F. ej fick något
gehör hos hovrätten, tillskrev han d. 2
november K. Maj:t, bl. a. med följande bön:
Sedan den högste Gud nådeligen behagat
förläna mig ett oskattbart sinneslugn inom mig
själv, så är mig näst livet ingenting kärare än
att genom Eder K. Maj:ts ovärderliga nåd, åter
få bliva delaktig av den frihet i min övriga
levnad, som en var trogen undersåte vederfares,
vårföre jag bönfaller, att mig allernådigst kunde
tillåtas få tillbringa min övriga med Guds hjälp
oskyldiga levnad utan att besväras av den tillsyn
och inseende, som mina löftesmän sig åtagit,
vilken, ehuru den vill synas lindrig, likväl medför
en besvärlig inskränkning i omtanken av min
välfärd, som består i utövningen av det jag lärt.
Denna bön avslogs av Adolf Fredrik den
8 december 1763, och Fahlström fann sig
tillsvidare i sitt öde. Den 17 april 1766
vände han sig emellertid åter till
hovrätten. Han anhöll nu, att, emedan han
sedan 1763 varit vid hälsa till kropp och
sinnen bibehållen samt i Södertälje köpt
en liten fabrik, den han nu vore sinnad
att tillträda, han kunde ifrån inseendet av
sina två löftesmän varda entledigad. Nu
gav hovrätten sitt bifall till denna fulla
frihet, men skrev till rådhusrätten i
Södertälje den 30 april 1766 ett brev, varur
följande må citeras:
Som det är angeläget att vid ett så grannlaga
mål ali möjlig försiktighet iakttages till
förekommande av någon vidare olycka, ifall F., som
väl nu i några år icke annorledes än förnuftigt
och beskedligen förhållit sig, skulle mot
förmodan uti förvärrat tillstånd förfalla, åligger det
rådstuvurätten att, oförmärkt och utan att F.
får veta någon sådan anstalt med honom vara
gjord, av de förståndigaste och pålitligaste per-
249
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
