Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - De fem unga. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De jern unga
en tidskrift Karavan (1934—35), i vilken
han är primitivist på ett annat plan, det
psykiska, som lärjunge till Jung, och
predikar automatismen som princip för
konstnärligt skapande. Automatismen är enligt
Lundkvist, som kan ha hämtat sina åsikter
från André Breton, inspirationen satt i
system. Martinson är i sina lyckliga
ögonblick en stark och inspirerad skald. Nu
skola alltså dessa lyckliga ögonblick sättas
i system och dikterna framställas med
samma regelbundna själlösa omsorg som
fordvagnar. Martinson medarbetade icke i
Karavan. Några nya skalder, som sedan
icke hörts av, presenterade en sannskyldig
skräckflora av dikter tillkomna på
automatisk väg och tidskriften fick efter hand ett
helt annat intresse: genom att översätta
och kommentera Rimbaud och Lawrence
samt inviga läsaren i några av ett
misskänt surrealistiskt måleris hemligheter kom
den att fylla en historieundervisan.de uppgift
och komplettera gängse handböcker på
området. Men därmed hade för Artur
Lundkvists del den käcka stridsfanfaren från 1929
stillnat i exklusivt estetiskt och historiskt
grubbel. För att göra sig fri från dessa
nya fjättrar, drömmens sjögräs som tjusiga
rimbaudättlingar lindat om hans kropp,
startar han med stor framgång en serie
reportage från den amerikanska
bokmarknaden och gör sig till jazzens och filmens
stormästare i Sverige. Av den automatiske
självlyssnaren har blivit en livfull krönikör.
Samtidigt lär han sig bemästra den
surrealistiska konstformen på ett rent överlägset
sätt. Från att ha varit en trevande mystagog
blir Lundkvist i Sirensång (1937) den
tekniskt självsäkre förvaltaren av heliga
nådamedel. Men det är klart att dubbelheten
bibehålles. Inte mindre än den Sandgren
han ställt mot väggen har Lundkvist ett
förflutet: året 1929, de fem ungas år.
Det stora slagordet för de fem unga var
Livet. Livet var allt och ändå inte allt,
Erik Asklund.
Livet var en ung människa men inte en
gammal, den lära man hyllade skulle vara
anpassad efter den unga lady Chatterley,
som kunde springa naken i en skog utan att
bli förkyld, uthärda ett »regn i gryningen»,
men inte efter den gamla lady Chatterley.
Livet bodde i det undermedvetnas
källsprång men inte i viljans väg- och
vattenbyggnadsverk, i naturen men inte i det
aktuella samhället. Logik var inte ens
styrka och man gjorde undantag.
Maskinerna som i eminent mening äro
produkten av en viljekultur och, fast själva
automater, ha sprungit fram ur medveten
reflexion dyrkades således som föremål
för känsla med djärva metaforer.
Tillfrågade om samhällsproblemen kunde de fem
unga ha svarat med gruvarbetare
Lawrences fördrömde son: »låt oss söka livet
där det ger sig •— och alla sociala problem
skola lösa sig själva». Även Lundkvist
bekänner sig till det samhälle, där allas rätt
tillgodoses, samtidigt som fullständig
personlig frihet råder. Därmed har han av-
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
