Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - De fem unga. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De fem unga
suren. Martinson lydde den inte, men på
parentesen kan man sluta sig till vad som
hänt.
På den vägen ha de fem unga — genom
att programmässigt förkasta hämningen —
nått fram till en säregen stil på gott och
ont, hos Lundkvist gärna eruptiv, bitande
eller sekteristisk, hos Asklund munvig,
hos Sandgren smäktande, med reflexer av
en självbespeglande ironi, hos Kjellgren
(här liksom annars svår att inpassa i
de-fem-unga-schemat) patetisk och koncis,
hos Martinson älskvärt självsvåldig, sublim
eller •— rent oinspirerad. Som hemlös liten
blekingpojk kunde Martinson stå ute i
naturen och få väder på dess hemliga liv,
en kommunion som höjde honom skyhögt
över vardagstillvaron och av förblivande
betydelse. Den finns tolkad i dikten Ur
minnenas tåg:
Vi stodo där i dunklet och voro guds centraler
Bakom oss låg byn oväsentlig och dum.
Men den dag kommer, då man måste
vända näsan mot byn igen för att upptäcka
att den varken är oväsentlig eller dum.
Det var på den punkten Lundkvist ville
rikta en påminnelse till Samuel
regnbada-ren. Guds central kan man inte vara oftare
än förbindelsen kopplas på, och då löser
sig censurens problem av sig själv. Då är
Martinson bålstor poet. Men ligger inte
hemligheten i hans ojämnhet i att han även
som yrkesskribent tror sig kunna vädja till
en oavbruten inspiration, inte av det
automatiserade slaget som Lundkvist numera
spekulerar i, utan till hela det konglomerat
av infall, denna orediga flora av
associativt liv som utgör undervegetationen i
vår vardagstillvaro, och som av diktaren
begär något paradoxalt: att han skall ge
det i övertänkta sammanhang utan att ha
kränkt dess levande omedvetenhet. Det
kan ske i stunder av utomordentlig
spänning, då diktaren, för att tala lawrencianska,
17—Ord och Bild, 47 :e årg.
Josef K j ell gr en.
genomilas av mörkt elektriskt liv. Läser
man Martinsons senare dikter och hans
självbiografiska berättelser finner man en
stegrad »felprocent», de misslyckade
hår-dragna bilderna och tröttsamt skruvade
ordbildningarna äro legio. Det förtar icke
verkets värde som helhet, men det är synd.
Martinson har själv präglat uttrycket »den
inre skrivkonsten» om sin stil. Den följde
■—• säger han — på en tid »av fegt epigoneri».
Syftar han på de rimmade dragspelsbitarna
i Spökskepp eller på sin första lärotid
bland de fem unga? Om vi förutsätta att
Martinson var med och hörde Lundkvist
säga: »i stället för att skildra karaktärer
torde det bli romanförfattarens uppgift
att . . . fånga spelet av driftsimpulserna»,
så få vi kanske en vägledning. Denna syn
på människan har inte tillfredsställt
Martinson. Men hans »hämningslösa» stil
skapades för att beskriva impulsiva djur.
Däri låg epigoneriet! De fem unga hade
barnets syn på tillvaron. »Han tydde — säger
Martinson om sitt alter ego Martin — livet
utifrån sig, sin hunger, sin saknad.»
Redan i hans oceannovellistik funno vi en
för andras lidanden känslig Martinson och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
