- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
258

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - De fem unga. Av Stig Ahlgren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Stig A hl gr en

i självbiografin finns det en allvarlig
tendens att begripa en karaktärsutveckling,
visserligen författarens egen, men mot
bakgrunden av en samhällsgrupp. Han
skriver vad exempelvis Asklund aldrig
skulle skriva: »Denna skildring (Vägen tit)
är en själsskildring, inte bara en skildring
av en ’hjältes’ steg i materien, genom var,
dy, solsken och vatten.» Därmed har också
Martinson, den spontanaste av de fem,
tagit avstånd från startprogrammet, ty
innehållet i den broschyr som lik en
katapult kastade ut dem en efter en i ett liv
av litterär berömmelse, kan inte uttryckas
kortare än »var, dy, solsken och vatten».
Ämnet var inte människan utan »livet»,
»detta ruttna, usla, härliga, rika och djävliga
liv» (Asklund). Martinsons tragik
förefaller mig vara att hans »inre stil» så illa
stämmer med hans nya syften. De
surrealistiska bilderna, de rent våldsamma
abstraktionerna och humorfritt inpassade
lärdomsglosorna (jämför Eyvind Johnson
som är en mästare i stilväxling) gör
Martinsons värld kaotisk och svårförståelig. Han
är nämligen en korsning av de fem unga och
sig själv.

Behovet att dela upp sin produktion i
två hälfter återfinnes även hos Asklund.
Den digra luntan Fanfar med fem trumpeter,
ett jazzbands historia, är icke någon
förklädd skildring av de Fem unga, fast det
vid ett tillfälle i romanen finns anledning
att tro det, ty Evas »Gud, det var
underbart» och Fredriks »Förbannade vrål», då
de höra på jazzsymfoni i radio, speglar
precis de båda reaktionssätten vid gruppens
framträdande 1929. Fanfar med fem
trumpeter skall utgöra första delen på en
bredare stockholmsskildring. De tidigare
böckerna ha haft provisoriska titlar såsom
»bara en början», »romanpuzzle» eller
roman med citationstecken. Författaren
har tagit bort citationstecknen från boken
om jazzbandet. Läsaren är inte hågad

att göra det. Inte heller Asklund har
lyckats vrida sig ur sitt ursprungliga manér,
ett slags lyrisk stenografi, som blottar
livet på varje viljeelement, förvandlar det
till en enträgen musik. En bok av
Asklund är en grammofonskiva som inte vill
stanna:

Fröken! En pilsner! Hur mår hon idag lilla
pussungen ? Ser trött ut! Varit med fästman igår ?
Va. Ja, ja, ja, ja! Akta sej bara! Akta! Jaha. Suck.
Ungdomen nu för tiden — När jag var ung.
Satt på Berns. Drack punsch. Sjöng: Elvira
Madi-gan. Javisst! Hon som sköt sig med greven.
Mörner, hette han visst. Dom sa: dö i skönhet.
Ha, ha, ha! När man var ung. På Berns. Drack
punsch. En kvarting kostade inte mycket då,
nej, var härliga tider.

Härliga tider. Berns. Punsch. Elvira Madigan.
La Paloma.

Det är krogsladder, komponerat som en
schlager. Obs! refrängen: Berns, punsch,
Elvira Madigan. Asklund utnyttjar också
skickligt filmens effekter. Dessa rader
ur Kvinnan är stor:

Bilarna susar förbi. Skiljer dem åt, skiljer
deras ansikten, deras kroppar, flätorna och Gretas
vita handskar. Lydias mod, Lydias rädsla,
bilarna susar förbi mellan dem. Lydia och Greta.

förefalla hämtade ur filmregissörens
anteckningsbok. Rytmen i stilen återger
lyckligt gatans »pulserande liv»,
lantflickan Lydias förvirring, och rytmen i
kroppar som står och väger på
trottoarkanten, färdiga att kasta sig över gatan.
Men i denna pinsamma situation hålles
man av Asklund böckerna igenom: »Hon
log. Lydia såg: löständer. Guld i gaddarna!
skulle Elof sagt.» Aldrig en sats så lång
som ett naturligt andetag. Och anledningen
att denne högt begåvade stilist ser världen
så, anledningen till att han icke kan
beskriva den annorlunda, är
övertygelsen att mänskan är ett »irrationellt
fungerande system av drifter och hämningar»,
att det är »meningslöst att beskriva
psykologiska utvecklingsförlopp baserade på dessa

258

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0294.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free