Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Sankt Görans återkomst. Saga. Av Gustav Sandgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sankt Görans återkomst
nära, vita ansikten får av gammalt alla som
Draken andas på.
Han lyssnade till arbetarnas samtal innan
sammankomsten började.
— Ja, min pojke lever väl bara en månad
till, sade en. Jag fick brev idag från
sanatoriet.
— Har du hört att Gustavsson fick armen
avklippt idag? frågande en annan. Jäms
efter armbågen. Det var hans fel, säger
bolaget, så något skadestånd får han inte.
Det var synd att inte huvet gick på samma
gång, lär han ha sagt när de bar bort
honom. Vad ska det tjäna till att leva?
—Ja, vad ska det tjäna till? instämde en
annan. Jag får snart sluta, för jag är för
gammal.
Det där är nog omkvädet i drakvisan,
tänkte Sankt Göran. Vad ska det tjäna
till, vad ska det tjäna till?
Sammankomsten började och alla
ynglingarna och männen reste sig och sjöng
med egendomligt vaggande sång som om de
kämpat med sömnen:
Vi matar vår maskin, vi sköter vår maskin
det är vår levnads bröd och vin!
Maskin igår, maskin idag
maskin är du, maskin är jag
maskin är Gud, maskin är lag.
Vi tacka dig, maskin, för allt
vi gör, maskin, vad du befallt!
Du går, maskin, och leder oss!
Vi är, maskin, din trogna tross!
Det är vår levnads bröd och vin
att tjäna dig, Maskin!
När Sankt Göran hörde den sången kunde
han inte sitta tyst längre utan sprang upp
och ropade: — Förtrösta, gott folk! Jag
är här — och nu skall Draken dö!
Alla vände sig emot honom och stirrade.
En gammal man frågade: — Vem är du,
som talar så dumt?
— Sankt Göran! sade Sankt Göran. Och
han gjorde ett tecken med sin högra hand —
Se! ett skinande svärd kom flygande från
himlen och han grep det och lät det cirkla
kring sitt huvud som en lysande båge.
Då de församlade såg detta började de
mumla sinsemellan. Den gamle mannen
gick fram emot Sankt Göran och denne stack
svärdet i skidan.
— Vi ser nog att du är sänd, sade den
gamle. Men döda inte Draken, ty då dör
vi också. Du skulle kommit förr. Att leva
är att tjäna Draken — och att dö är att dö.
Ingen kan leva utan genom Draken.
— Nog känner jag igen talesättet! svarade
Sankt Göran. Men frukta intet! Visa mig
hans håla och jag skall befria er alla!
— Fåfängt, sade den gamle. Ingen vet
var han är, bara att makten är hans.
— För Gud är intet fåfängt! sade Sankt
Göran.
Han gick därifrån och började söka på
nytt. Alla han träffade på var Drakens
offer, alla hade mist en hand eller en fot
till honom. Sök däruppe! viskade de fattiga
som gav sitt blod droppe för droppe i de
stora fabrikerna, och så visade de uppåt de
vita kontoren där fabrikernas styresmän
levde och arbetade. Sankt Göran styrde
ditupp, men fann även där bara offer. Det
hade blivit så helt annorlunda mot förr,
ingen visste vad livet var längre, ty timmar,
dagar, månader och år var omsorgsfullt
inrutade på scheman som ingen vågade gå
utanför, och så var det att även de mäktiga
i de stora kontoren ångestsvettades för
varje gång ett år led till ända, eller för
varje gång siffrorna i rutorna blev mindre
än vad Draken fordrade.
—Varför lever ni så här! frågade Sankt
Göran kontorsherrarna.
—Vi måste! svarade de, alldeles som
arbetarna under de väldiga skorstenarna.
— Varför måste ni?
— Det har en gång kommit igång.
Det svaret var som ett surrande hjul som
gick i alla huvuden, Sankt Göran träffade
på det uppe och nere, överallt. Det har en
gång kommit igång! Det har en gång kommit
igång!
261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
