Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Sankt Görans återkomst. Saga. Av Gustav Sandgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sankt Görans återkomst
knopp. Gud, om du är här, låt rosen slå
ut i min hand!
Genast kände han rosenbladen veckla ut
sig inne i hans hand och en stark doft steg
upp från den utslagna rosen och han
darrade som under ett varmt regn.
— Sankt Göran! sade en Stämma, jag
har sett ditt sökande. Draken gömmer sig
väl denna gång. Nu finner du honom i
den skummaste grottan i världen.
Det hördes ett brus som av väldiga
fågelskaror, och Sankt Göran såg upp och kände
att han hade glädjetårar i sina ögon.
Rosorna begynte sjunga en klar sång, och
han vaknade.
— Den skummaste grottan i världen!
tänkte han. Dit skall jag!
Han sökte vidare. Alla han frågade visste
ingenting om en sådan grotta — men en
dag såg han vid vägen en dåre som satt
på vägrenen och låtsades vara en tupp.
Dåren gol överljutt, men Sankt Göran
stannade och frågade: — Vet du var den
skummaste grottan i världen finns?
— I dess närhet är du alltid! skrek dåren.
Kuckeliku!
— Var är den?
— I människans huvud!
Och dåren satte iväg och låtsades flaxa
med sina vingar, galande och skrockande
för full hals. Sankt Göran blev slagen av
svaret, visste genast att dåren sagt rätt.
Men hur komma in i den grottan?
Mot natten lade han sig att sova sedan
han bett Gud om hjälp att komma in i den
skummaste grottan i världen. Då han
vaknade låg han utanför en väldig port och
såg en mörk tunnel sträcka sig in i ett
stort berg. Tunneln hette Labyrinten.
Sankt Göran grep om sitt svärd och gick
in. Då han gått ett stycke hörde han tunga
slag mot ett städ, rätt vad det var stod en
hammare där och spärrade vägen.
— Vad slår du efter, Hammare? frågade
Sankt Göran.
Hammaren svarade: — Här böjs och
kröks och smids om! Är det för ljust så
sotar jag det! Är det för stort så huggs det
itu! Är det för ädelt gör jag skrot av det!
Då högg Sankt Göran av honom huvudet
så att det rullade långt bort i Labyrinten,
men huvudet fortsatte att bulta och slå
där det låg och skrek: Jag slår fast! Jag
slår fast!
Nu öppnade sig framför Sankt Göran ett
väldigt rum, dunkelt som en mulen
sommarnatt. Det flammade eldar i det här och
där, det brusade av vingar och tassade
av steg, och ett moln av svartingar kom
genast och slog Sankt Göran om öronen.
— Vi äro tankar! skrek de. Det var ett
grådaskigt följe, men här och där lyste det
i skaran, det var då något ljust och högrest
flög ut ur hjärnans många rum. — Flyga
lagom! Önska lagom! Längta lagom! skrek de
grå i hans öron och försökte klösa honom,
men han slog en ljuscirkel kring sig med
sitt lysande svärd och ropade:
Vardagspack! Knappt hade han befriat sig från
den svarta skaran förrän han kom mitt i
ett tåg av minnen som marscherade ner i
ett hål i golvet. De gick alla baklänges och
hade ögonen på baksidan av huvudet och
alla bar fjättrar. Även i den skaran lyste
ett och annat ljust väsen som pärlemor, och
rösterna tisslade och tasslade. Ibland kom
en tanke och hämtade ett minne ur skaran,
det var oftast de ljusa som blev hämtade,
men när de kom tillbaka var de inte fullt
så ljusa. Sankt Görans hjärta beklämdes av
den fjättrade skaran som marscherade ner
och bara ner. Han vandrade vidare och
vidare inåt den väldiga grottan. — Här
måtte Draken trivas! tänkte han. Här är
skymning och ångest står fängslad
bakom varje dörr.
I fjärran började det brusa som ett hav,
det var blodet som svallade. Här och där
växte ljuva träd och lyste med sällsamma
blommor, självsjungande som strängade
harpor stod de där.
— Det är vackra syner! sade en av de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
