Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Sankt Görans återkomst. Saga. Av Gustav Sandgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustav Sandgren
talrika vaktarna som flög omkring i vrårna.
Dem har ögonen därute planterat hit, men
de är bara i vägen.
Ur en väldig sal som var insprängd i
berget trängde rop och hotfulla ljud —
därinne såg Sankt Göran en jätteskara
samlad, så hemsk och mörk att han ryste.
Istället för huvuden hade de ögonlösa
klumpar, men när de rörde sig skakades hela
grottan från längd till bredd.
— Det är drifterna, sade vaktaren som
följde Sankt Göran åt.
— Vad väntar ni på, Ögonlösa? ropade
Sankt Göran in till resarna. — På vår
stund! kom svaret. Släpp oss fria! Släpp oss
fria! Annars krossar vi världen!
Jättarnas rop kom valven att darra och
en stor skara vaktare kom springande och
flygande och stack dem med långa vassa
tänger, hämtade ur moraliska
redskapskamrarna. De fångna jättarna vrålade, men
kunde inte komma ut.
— Jo, de där! sade en tunn vaktare.
Lyckas de bara komma ut och förena sig
med de fula minnena och de sjuka tankarna
så är det hänt!
Vaktarens ord hade uppfattats av några
ljusa tankar och så vart det träta. -—■ Vi
skulle släppa ut dem i ljuset så fick de
ansikten och ögon! sade en tanke. Annars
raserar de grottan till slut. Om de släpptes
blev alla lyckliga härinne!
— Lyckliga! hånade vaktaren och hötte
med sin otäcka tång. Det finns ingen lycka,
bara ansvar!
— Lycka! Det är ju primitivism! sade
en annan från moraliska arkivet. Lycka!
Det är för vildar! Vi är civiliserade, vi
ska lida!
— Men jättarna vill arbeta! skrek en av
de ljusa tankarna. De vill skapa skönhet.
— Det finns ingen skönhet! Bara plikt,
ansvar och lidande. Det har vi fått i arv,
och arv är heligt!
Rösterna började skära i varandra och
till slut vart det batalj med tänger, tänder
och klor, och tankar och vaktare skrek om
varandra tills jättarna i grottan försökte
komma ut igen. Då måste vaktarna mota
in dem på nytt och striden upphörde.
Sankt Göran drog vidare, grubblande på
vad han såg och hörde. Den skummaste
grottan i världen! tänkte han.
Plötsligt såg han Draken. Trehövdad låg
han på sitt läger, i ormande ring kring
skatten, vars namn är Frihet.
— Ha! väste Draken på gammalt manér.
Se på Sankt Göran! Men mig gör du inget
den här gången, ty då dödar du
mänskligheten!
— Det må bli din sista lögn! svarade
Sankt Göran och grep med bägge händerna
kring svärdfästet.
— Nämn mig vid namn, annars biter inte
hugget! hånade Draken.
— Du har nog samma namn som förr!
ropade Sankt Göran och högg till. —
Begäret att äga!
Det första huvudet föll.
— Begäret att härska!
Det andra huvudet föll.
— Tvånget att ljuga!
Det tredje huvudet föll. I samma
ögonblick fylldes den skumma grottan av ett
rent ljus som silade in i alla gömslen, och
alla ljusa minnen öppnade sina dörrar och
alla ljusa tankar och syner spelade och sjöng
och lyste. De svarta minnena och de
grå-daskiga vardagstankarna fick ont i ögonen
av ljuset och flydde ner i de svartaste
hålen. Sankt Göran tog skatten och bar
den ut ur Labyrinten och gav den åt jordens
fyra vindar att den skulle spridas över
människorna. Sedan gick han in igen och
befriade de fängslade drifterna.
— Ove! jämrade vaktarna från moraliska
arkivet och kom med sina tänger. Fort!
Hugg dem! Stick dem!
Men Sankt Göran motade undan
vaktarna. De väldiga jättarna tycktes ännu
högre när de kom ut ur sin grotta, de
sträckte på sig i ljuset — och se! de fick
264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
