Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Johanne Dybwad. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
og ligge til sengs i to dage». Så småningom
fick hon mera choser i sitt spelsätt, men då
var Bang död.
Hon hade, som sagt, en period, då hennes
spelsätt mera anknöt sig till verkligheten, och
en senare, då hon var mera stiliserad, hur man
nu vill kalla det. Hemma i Norge, i Sverige
och i Danmark hade hon ofantlig framgång
under den första perioden, och många fröjdade
sig åt hennes lidelsefulla spel, utmärkt, då
det var fråga om erotiken, av en imponerande
sinnlig kraft.
Tor Hedberg, som verkligen förstod sig på
teater, skriver om hennes Hilde: »Hon är
Hilde och ingen annan, men hon är på samma
gång ungdomen, ungdomsfantasien, den
trotsiga, omättliga, orubbligt troende
ungdomsfantasien i dess första ödesdigra brottning
med verkligheten.» Och i Danmark yttrade
professor Vilhelm Andersen: »Ja, naturligtvis,
det var Hilde, og så Norge. Man behöver
blot å höre fru Dybwad si ’luftslottet’, så
det sang i det, og herr Mantzius gjenta det
for å høre, at det danske sprog alikevel ikke
er Henrik Ibsens sprog».
Men Normanns bok är ingen okritisk
panegyrik, lika litet som en annan tidigare
utgiven bok om Johanne Dybwad, skriven av
den för henne så entusiastiske Kristian Elster
d. y.
På ett gästspel i Berlin misslyckades hon
helt och hållet. Tysklands »ledande kritiker
Alfred Kerr vid den tiden», som Normann
säger, fick motvilja för det forcerade och
överdrivna, som hon ibland lägger i sitt spel. Och
Kristian Elster citerar någon av de mest
dräpande elakheter man kan tänka sig, och
till på köpet i versifierad form. Kerr skrev
1907:
O schwer erlernte, kalte Sache.
Dickdeutlich, laut und wahrheitsfern.
Orchesterposen. Ein Gemache.
Ich-kann-es-nicht — und Möchte-gern.
Sannerligen fick ej den avgudade
skådespelerskan erfara, att de sceniska konstnärerna
få betala med sin person. Elster uttrycker
sig rättvist om Berlin »med verdens mest
mottagelige teaterpublik og med verdens
beste scenekunst».
Man blir litet maniererad med åren och
gammal också. På hösten 1928 tog
Nationalteatern upp Shakespeares »Stormen». Fru
Dybwad spelade Ariel. Hon var gammal och
såg så ut, vilket är särskilt olämpligt för en
luftande. Kristian Elster, hennes varme be-
undrare, skrev om utförandet av rollen: »En
tom anstrengelse, en luftånd uten ånd, en
ildånd uten flamme.»
Det finnes vissa författare, som dröja vid
och särdeles väl kunna skildra
medlidandevärda och smärtsamma situationer. Jonas Lie
kunde det. Han hade kunnat skildra en
skådespelerskas känslor en höstkväll, då
studentungdomen visslade ut henne för att de ej
längre gitte se henne. Elster säger:
»Ungdomens ubarmhjertighet er ikke til at staa
imot, sandheten i den var ikke til at komme
utenom». Det är verkligen dramatiskt, då,
som Normann skriver i sin bok, fru Dybwad
från scenen ropade till de några och femtio
visslande studenterna, varav somliga voro
medlemmar av »studentersamfundets
bestyrelse»: »Kan ikke de menneskene fjerne sig
eller skal jag fjerne mig?» Då hördes en
stämma: »Derom er det bare en mening.»
Men kan det ej med fog sägas om en
sådan demonstration, att den var både
taktlös och hjärtlös. Har man ej skäl till
tacksamhet mot en konstnärinna, som givit så
mycket skönt och dyrbart ? Hon var också
en kvinna med en sådans rättmätiga krav
på åtminstone någon finkänslighet.
Har man rätt eller kanske rent av
skyldighet, att då man beskriver en offentligheten
tillhörande person skildra denna också med
dess fel och svagheter? På detta får man väl
svara ja. Men nog fordras det takt, och det
förefaller, som om Normann i sin livfulla,
synnerligen intelligenta framställning också
varit pietetsfull. Man kan och bör läsa mellan
raderna. Den stora norska konstnärinnan,
som i många av sina roller nått mästerskapet
och även i sin person var och är sprudlande av
intelligens och slagfärdighet i detta ords alla
betydelser, har som alla fullblodiga människor
även mindre önskvärda sidor. Hon har kunnat
genom att se in i sitt hjärta skapa sitt stora
galleri av människor. Man kan icke frigöra
sig från tanken, att regissörer och
teaterdirektörer hade bistra tider med detta
praktexemplar. Hon var, säger Normann, »svært
flink til å si uskyldige ting så de sårer». Man
kan tänka sig, hur det varit, då hon sade
mindre oskyldiga ting.
Boken ger massor av porträtt, både i roller
och »civila». Redan att se igenom dem är
upplysande och givande. Många av porträtten
visa henne som en tjusande och lockande
kvinna, och särskilt vacker är hon i den
klädsamma dräkten från åttiotalets slut. Omslaget
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
