Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Film. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F i l m
Av Artur Lundkvist
VJlED KRONANS PÄRLOR och i
ännu högre grad med Jag är en falskspelare har
Sacha Guitry fängslat och förbluffat
filmpubliken. Han är en herre som säkert gärna
vill gälla för att kunna vad han vill; man kan
måhända också förmoda att han inte vill
annat än han kan. Vad han tydligen framför
allt vill (och även lyckas förträffligt med)
är att framstå som den geniale
improvisatoren, den sorglöst lekfulle konstnären, som
på en världsmannamässig häxmästares sätt
skakar sina överraskningar ur ärmen. Han
förefaller ha nästan amatöraktigt lätt för att
uttrycka sig, han kliver rätt igenom hindren
som om de inte existerade. Han är ju mycket
riktigt en filmens amatör, samtidigt som han
besitter ett säkert kunnande inom teatern.
Han har förstått att skickligt utnyttja denna
sin situation; han har tagit sin uppgift närmast
som ett experiment och rört sig med
respektlös djärvhet bland filmens nya förhållanden.
Liksom av en tillfällighet har han sålunda
nått den oberördhet, den otvungenhet, som
konsten gärna behöver. Och därigenom har
hans filmer blivit så omedelbara, så rika på
livslevande infall, så välgörande
oprofessionella i sin självsvåldigt behagfulla
arabeskstil.
Jag är en falskspelare kan betecknas som
ett unikt möte mellan novellistik, teater och
film i Sacha Guitrys person. Han är själv
falskspelaren, en man vid ett kafébord på en
parisisk trottoar som berättar sin livshistoria:
han talar, skriver, tecknar, agerar,
framställer scener och situationer; och samtidigt
är han filmmannen som förmedlar det hela.
Han sammanställer bilder och ord på ett
lustigt kontrasterande sätt: bild och ord får
uttrycka olika saker på samma gång,
varigenom effekten blir ironisk eller gäckande,
en lek mellan sak och sken, mellan önskan
och verklighet. Den fortlöpande
ordkommentaren skänker bildskildringen en djupare relief,
en starkare personlig prägel och förmedlar ett
slags kontakt som ersätter bristen på realistisk
kontinuitet: man befinner sig i en mycket
erfaren, mycket levande mans sällskap och
betraktar sammanträngda illustrationer till
betydelsefulla ögonblick i hans liv. Ofta
övergår språkets bilder i filmbilder: ordfantasierna
kring en kvinna blir strax till en rad visuella
metamorfoser: ett nytt slags filmpoesi. Sättet
att berätta betyder här långt mer än
berättelsen själv, sättet att se mer än händelserna
själva: men samtidigt är mannen oskilj akt
-ligen ett med sin historia. I hans erfarenheter
korsar desillusion och livsförälskelse ständigt
varandra; han är på samma gång besk och
munter; hans historia är i sig själv alltigenom
en förbryllande lek mellan sak och sken. Det
är en historia om oavlåtlig avmoralisering
och avidealisering, på samma gång smärtsam
och befriande. Den börjar med en
skräckanekdot ur det borgerliga familjelivet: han
är gossen som stjäl några ören i hemmet och
inte får någon svamp till middagen, varför
han ensam undgår den svampförgiftning som
kostar alla de andra familjemedlemmarna
livet. Senare gör han ofta bekantskap med
syndens belöning och lär grundligt känna
vilken roll penninghungern, lidelserna och
slumpen spelar i den mänskliga komedien:
som hotellpojk, som croupier i Monte Carlo,
där han själv sitter oberörd mitt i den
vanvettiga virveln av vinst och förlust. I kriget
blir han sårad och bortglömd, läser Balzac
och låter visdomens skägg växa. Sedan snurrar
åter rouletterna; en kvinna och slumpen vid
rouletten ger honom sken av att spela falskt,
förskaffar honom avsked och leder honom
följdriktigt in på falskspelarens bana. I de
förgyllda salarna skrattar han likt djävulen
bakom sina förklädnader, han frossar i rysliga
människomasker och lagrar med framgång
syndens frukter. En tillfällighet kastar honom i
den verkliga spelpassionens våld: han börjar
spela hederligt och förlorar allt vad han
sparat samman.
Triumf och förnedring kommer ständigt
arm i arm; sångerskan på estraden är en
diskerska som snart försvinner ut i köket
igen. Kvinnan han håller på att bli kär i
visar sig vara en hotelltjuv som lever alltför
farligt för honom. Minnet av ungdomens
hemliga kyssar i hotellhissen förskingras av en
gammal toka som berättar om de hundratals
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
