Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Film. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
klockor hon gett bort i sina dagar, varvid
han får bråttom att smussla undan sin. Det
är ett helt liv av anekdoter, uppträdda på
ett filofofiskt snöre: man ska leva och låta
andra leva, inte snåla och kringgärda, inte
försöka hejda den ström på gott och ont
som är livet. Det är inte alis märkvärdigt,
men det är klokt, det är sunt och det är
framför allt bra uttryckt i bilder och ord.
Sacha Guitrys filmspråk kan erinra om
Chaplins: det är psykologiskt i stället för artistiskt,
dess konstnärlighet består inte i det
bildmässiga. Och liksom Chaplin förstår han att
träda i nära kontakt med publiken, han
praktiserar vad man verkligen kan kalla greppet
direkt: det är som om han steg fram
personligen och trollade ihop en film mitt för ögonen
på åskådarna.
Frågan är väl om han ska lyckas behålla
samma lyckligt improviserande
bekymmers-löshet i fortsättningen när han avlägsnat sig
från det gynnsamma utgångsläget. I sin allra
senaste film, Quadrille, har han redan
återfallit på teatern, på ett sätt som knappast
kan annat än dölja en reträtt. Det är en
ord-översvämmad rektangelkomedi, vars
förtjänster sällan är av filmatisk natur; kameran
har blivit en åskådare i salongen och
personerna springer ut och in genom dörrarna i
välkänd teaterstil. En lustig dubbelverkan
av bild och dialog förekommer när en kvinna
blir förförd medan hon talar i telefon, men
det kunde ha gjorts lika bra på en teaterscen.
Alibi är ett kallhamrat kriminalstycke: en
man blir skjuten i en framrusande bil, en
annan blir nedstörtad ur en takkupol, en
kvinna stupar för ett skott på gatan; en
trolleriprofessor tillbringar natten hos en
flicka för att skaffa sig ett alibi, en detektiv
inleder en kärlekshistoria med henne för att
få henne att tala. Det är mycket som händer,
medan lokaliteter och personer snabbt växlar:
en danserska leker med en väldig drömbubbla
till ballong, en berusad herre stupar i golvet
med en skummande champagnebutelj i
handen, en apachetyp är på utflykt i det gröna
med en stulen bil och en bedagad barflicka.
Och så vidare. Pierre Chenal heter mannen
som åstadkommit ali denna artistiska
kriminalitet. Han har haft hjälp av två stora
konstnärer, Erich von Stroheim och Louis
Jouvet, vilka har ett par laddade
sammanträffanden som respektive mördaren och
detektivchefen, båda vetande att den andre
vet att han vet, nästan förtroliga mot var-
andra, men garderade som boxare i ringen
och vaksamma som djurtämjare. I några
scener balanserar de varandra, högt ovan
storstadens och nattlokalernas myller.
Hon måste ljuga: det är en ung flicka som
följer sin mormors kista till graven och blir
ensam i världen, utan pengar, mött av
männens begär och kvinnornas snåla misstro
överallt; och så ljuger hon för att få ett hem:
hon kommer till en förnäm herre och ger sig
ut för att vara resultatet av hans romantiskt
sönderslitna kärlekshistoria i ungdomen; hans
hustru uppdagar sammanhanget, men visar
sig mycket förståelsefull; och flickan blir en
vacker, rörande och talför advokat.
Verklighetens svårigheter har inte bara suddats
över: åtskilligt framstår nog så påtagligt för
ögon och öron: värdfolket som bråkar om
hyran, restaurangen som nekar ytterligare
kredit, det otäcka kontoret där hon söker plats,
ynglingen som bjuder på en glad kväll och
vill avsluta den på ett hotell där det hyrs ut
rum per timme. Danielle Darrieux är naturlig
och charmfull även i sådana situationer, i
sliten klänning och dyster regnkappa; men
hennes rätta lynne är ju nog ljusare och
lekfullare.
Den heliga eden är en tjeckisk bondefilm,
som trots alla schabloner ändå visar kraft och
originalitet. En änkeman och hans båda söner
framställas i dramatisk gruppering kring
gården, kvinnan och religionen. Den äldste
sonen förgår sig i slagsmål, försvinner och
återkommer som en ondskefull landstrykare.
Den yngste sonen blir präst enligt moderns
sista vilja och avstår från barndoms väninnan,
barfotaflickan i den ensamma stugan, som
tillverkar krukor och säljer äpplen. När han
återkommer malariasjuk från missionsfältet
i Afrika finner han henne som husmoder i
faderns gård; det blir stumma stunder kring
kaffebordet, kvällar med åskväder och
frestelse. Men de avstår från varandra och i
kyrkan lyssnar hon lycklig till hans predikan
om den rena, himmelska kärleken.
Naturbilderna infogas inte alltid så lyckligt i
förloppet, men i och för sig är de friska och
omedelbara: vackert regn, vacker vind, stilla
kvällar. Där är också en bäck mellan yviga
snår och ett vattenstänkande kvarnhjul.
Människorna är lite för traditionellt tunga,
men ansiktena är bra och kläderna verkligt
uttrycksfulla. Detaljerna är långt äktare än
händelserna, måleriet intressantare än
dramatiken.
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
