Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Film. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Film
I skyskrapomas skugga kan betraktas som
en förmänskligad sista akt i ett gangsterdrama.
Den utspelas kring en bakgata ner mot floden
i New York, där skyskrapor med dansmusik
på terrasserna reser sig över rucklena. En
gangster kommer dit för att återse något av
sitt förflutna, men modern förbannar honom
och flamman från förr väser hest om pengar.
En barndomskamrat från gränden, som gått
den ambitiöse idealistens väg och slitit sig
fram till arkitektutbildning (dock utan att
uppnå annat än arbetslöshet), får anledning
att ta upp kampen med honom och gangstern
slipper inte levande därifrån. En
arbetarflicka som strejkar och en annan flicka som
sålt sig till en rik man konkurrerar om den
unge arkitekten; grändens buspojkar ställer
till olyckor med sina ligistbravader och leker
sig in i förbrytarlivet. Filmen väver skickligt
sina bilder samman; gangstern hotar i gatan
som en lömsk reptil, hans öde är grått som
aska och virvlar bort som en tom sensation.
Orkanen höjer sig betydligt över den vanliga
söderhavsnivån; den har också John Ford till
upphovsman. Där är en ung inföding, en
sorglös havsfågel, som orättvist blir dömd
till fängelse, rymmer gång på gång och blir
allt omänskligare straffad. Guvernören, en
korpsvart pliktmänniska, kastar sin skugga
över den förut lyckliga lilla ön. En skäggig,
supande doktor raglar omkring i en dionysisk
roll, en frihetsapostel som dansar kring elden
bland »de sista människorna som tror på
friheten». En rejäl präst förekommer också,
som vågar ställa upp. sin Gud mot staten
och när orkanen kommer stannar på sin post
i den störtande kyrkan. Denna orkan är ett
litet filmens underverk, ett stycke
världsundergång med bortvirvlande hus, flygande
träd och drunknande jord, en grundlig
ren-skrapning från horisont till horisont.
Sjörövarnas konung lär vara veteranen
Cecil B. De Milles sextiofemte film, men den
är minsann varken grå eller trött. Den mannen
tycks aldrig bli mätt på granna skådespel,
människomassor och böljande liv; i ali sin
amerikanska gåpåighet har han bestämt också
ett stänk av renässanslynne och överdådighet.
Denna gång har han stofferat ut något slags
historisk episod med en naiv pirathövding som
håller till i en träsklabyrint och hjälper till
att hejda en framträngande engelsk
truppstyrka. Kanoner bröstar av, fanor och segel
sönderslitas, kanoter flyger fram över träskets
vattenvägar och skyarna är oerhört ulliga.
Napoleons väldige kanonjär står där som en
brandhärjad trädstubbe filmen igenom; och
den lilla våpiga holländskan är ständigt lika
envist förälskad i den sköne pirathövdingen,
som bara aldrig vill säga åt henne att
hennes hår är som solsken över siden.
Kamrater i Paris är en amerikansk
filmversion av Devals »Tovaritj», komedien om
ett par förnäma ryska emigranters upplevelser
i tjänstefolks skepnad. Lustigheten med den
svindlande förmögenheten som de under alla
umbäranden vägrar att röra ett öra av är
mycket otrolig: en teaterparadox. Charles
Boyer är storfurstligt blek och distingerad,
Claudette Colbert rappt energisk. Men filmen
är bara en grå reproduktion.
Gentleman efter midnatt börjar med
dödsscenen i »Romeo och Julia» och förvandlar
det teatraliska till parodisk komedi; hjälten
och hjältinnan grälar ändlöst mellan
purpurpassagerna från Shakespeare och andra. Det
är halvt olustiga tokigheter i en kulissaktig
skenvärld och halvt förstrött utför Leslie
Howard och Bette Davis sina uppgifter.
Storm över skären är en av Ivar Johanssons
bästa filmer. Visst har den många svagheter,
men man kan ändå inte förhärda sig emot den:
man finner sig till och med i
sentalimentali-teten, i den påbredda renhårigheten och den
nationellt naturlyriska gripenheten. Där är
många präktiga ansikten, vilka tyvärr är bäst
så länge de förblir blott ansikten och inte har
med handlande och talande personer att göra.
Talet i synnerhet verkar aldrig riktigt; den
ende som låter fullt naturlig är regissören
själv som mästerlotsen. Fina bilder finns det
gott om, av vatten i stillhet och storm, av
klippor, stugor och dansbanor. Och en
räddningsbragd i stormigt mörker har en viss
dramatisk fläkt: där får äntligen de stela
människorna visa något av vad de duger till.
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
