Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En porträttmålare. Bernhard Österman 1870—1938. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
mycket senare gjorde man av hårdaste
sten i Egypten porträtt, vilka man försökte
ge modellens individualitet och på samma
gång ett evighetsdrag, som gjorde bilden
monumental.
I 1700-talets Sverige talade Gjörwell
om ett högtideligt porträtt. De gamla
egypterna trodde, att mumiens själ önskade
ett substrat för att leva vidare och gjorde
detta i avbildningen, som insattes i graven.
Också vi önska, att en vördad faders eller
en älskad makas själ skall leva i det så
likt och värdigt som möjligt utförda
porträttet.
Julius Paulsen har målat en tavla, där
man ser en dotter ensam en stilla
kvällsstund lyfta aftonlampan upp mot faderns
porträtt på väggen. Där säges danskt och
innerligt vad ett porträtt kan ge.
Vi äro tacksamma att ha fått veta, hur
Cæsar såg ut. Begripa vi ej Ludvig XIV
litet bättre genom det högfärdiga och
mäktiga Rigaud-porträttet?
Många av de bästa konstnärerna, en
Tizian, en Bronzino, en Anthonis Mor,
en Velazquez, ha varit hovmålare i egentlig
mening. Underbart ha de återgivit det
förnäma, som är något mycket förnämligare
än mången nu för tiden tror.
Då kejsar Karl V tog upp penseln, som
världens kanske störste porträttmålare
Tizian tappade, och sedan utnämnde
honom till »greve av det Lateranska palatset,
medlem av det kejserliga hovet och
statsrådet med titel av pfaltzgreve med alla
de rättigheter, som tillhöra denna
värdighet», samt gjorde sin hovmålare till
riddare av Gyllene sporren med alla de
förmåner, som man får genom detta
riddarslag, så att hans barn skulle få rangen
av riksadliga och ali den ära, som
tillkommer en familj med sexton anor, så
var det ett viktigt ögonblick i
porträttkonstens historia.
Respekt och vördnad kunna framkalla
skönhetsvärden, och å andra sidan kan själv-
medvetenhet och grandezza vara värdiga
att målas av en verklig konstnär, och man
behöver ej gå så långt tillbaka som till
faraonerna för att förstå detta.
Konterfej fanns det gott om i Sverige
under 1600- och 1700-talen liksom under
1800-talet, intill dess daguerrotypien och
fotografien blevo allmänna. Med konterfej
menas ett porträtt utan konstnärliga
pretentioner. Det berömmande epitetet för
ett sådant brukar vara »redbart», och det
betyder väl närmast, att teckningen var
omsorgsfullt och hederligt utförd. Det
kan ju vara av ett visst intresse, ej minst
då det gäller porträttmålning, att höra, att
den store Ingres ansåg teckningen vara
konstverkets redlighet.
På detta område har under det senaste
kvartsseklet immoraliteten ej sällan blivit
program och deformeringen ofta blivit en
trossak. Man måste således för att anmärka
på en tavlas teckning först veta, om
vederbörande konstnär vill teckna rätt eller önskar
att ej teckna rätt. I senare fallet kan man
naturligtvis ej anmärka på att han gjort
de fel, som hans konstnärliga genius befallt
honom att begå.
En annan viktig fråga vid
porträttmålning är spörsmålet om likhetskravet,
d. v. s. huruvida det individuella uttrycket
i ansiktet skall synas på målningen.
Ansiktet är »själens spegel», och det bör
verkligen vara av ett visst intresse,
förefaller det, att få själen med i bilden. Det
har visserligen funnits tider — så under
nyklassicismen — då det gällde
skulpturporträtt, då konstnären ville ge »allmän
likhet», vad nu en sådan likhet kunde
innebära.
Den konstnär, som här behandlas, hör
till dem, som både vilja och kunna teckna
rätt och som man således skulle ha
skyldighet att klandra, om han icke tecknade rätt.
Han både vill och kan träffa likheten, så
att själva själen kommer med.
Tvillingkonstnärsparet Emil och Bern-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
