Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Hjalmar Gullberg. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmar
Gullberg
gullbergianismen, och de obeslutsamma,
som inte visste vilken part som skulle
segra, var obeslutsammare än någonsin.
De båda skaldernas anhängare slet varandra
i håret i tidningsspalterna, medan de själva
förmodligen såg allsidigare på sakerna, i
varje fall Hjalmar Gullberg, som inte
förnekade vare sig den fria versens eller den
fria kärlekens rätt, men ville fastställa
deras gränser. Han nekade att låta poesien
förvandlas från en poesi för örat till en
poesi enbart för synfantasien, och han visste,
vad framför allt de äkta primitiva vet, att
den nakna kroppen är utsatt för många
faror i en värld belyst av lömska stjärnor.
En av dessa stjärnor har ett bibliskt namn:
Den tredje ängeln blåste i basun.
En stjärna föll ur Vintergatans glitter,
där nebulosor skakades som dun.
Och stjärnans namn är Malört, som är bitter.
Och mannen gick med kvinnan, han höll av,
i daglig törst till livets vattenkälla.
Och stjärnan föll i brunnens djup och gav
en bitter bismak åt det sexuella.
Sinnet för den bismaken och alla dess
krav på själsapparaturen saknade man
ibland hos lawrencianerna.
2.
Hjalmar Gullberg brukar indela sina
böcker i fyra avdelningar; en gång har det
blivit fem. Man kan försöka indela hela
hans lyrik i fyra huvudavdelningar,
naturligtvis med beaktande av att det i så fall
blir många mellanformer och exkurser.
De skulle bli ungefär: den erotiska, den
politiska, den religiösa och den mystiska
avdelningen.
Det erotiska finns med från början:
som ett lidelsens minne, som pretentiös
trånad, seren sorg, känslan av något
ojämförligt och ohjälpligt:
För sent! Jag visste att en främmad man
smekte ditt vackra hår på huvudgärden.
Det är i den svenska lyriken ont om på
en gång sinnlig och besjälad kärleksdikt.
I den nya lyriken finns saken i Erik
Lindorms På marsch och i Hjalmar Gullbergs
Kärlek i tjugonde seklet. Andens
svartrockar har ingenting att hämta ur denna
poesi, men heller inte köttets renodlade
fanatiker. Några gånger formas den till
ett ångestskri av en själ i nöd, så i denna
dikt ur den senaste boken:
Liksom en fånge på vitkalkad mur
ritar ett streck för var dag som går
långsamt i cellen han längtar ur,
räknar jag veckor, räknar jag år,
sedan jag skildes från dig.
Ingen befrielse hoppas jag på.
Arbetet vissnar under min hand,
texten jag skriver blir suddig och grå,
därför att du i främmande land
bor hos en annan än mig.
Brottsligt i stunder av ångest och nöd,
icke av svartsjuka eller av hat,
har jag väl önskat den andres död,
han som för mig är en okänd kamrat
genom sin kärlek till dig.
Bara i drömmen, sällan och kort,
har jag väl ryckt efter månaders kval
hundratals mil ur hans famn dig bort.
Bara av drömmarnas blodsritual
vigs du till maka åt mig.
Ej vad försakelse var jag förstod,
innan jag vuxit från yngling till man,
innan jag burit i ande och blod
minnet av dig som försvann,
minnet av dig.
Innan denna dikt blir klassisk och
okri-tiserbar är det bäst att passa på att säga
att slutstrofen kan förefalla i någon mån
som en antiklimax. Det faller dock av sig
självt att man inte kan ha känt den sortens
försakelser förrän i mannaåren.
Emellertid är dikten en av de många vackra och
kanske en av de stora i sin samling.
En annan av de sistnämnda tycks kunna
vara det ömt lustiga trolleri på dramatiskt
arrangerade alexandriner som heter
Wi-vallius’ apoteos och som är en poets
kärleksdikt till denne store skälms och poets
odödliga unga dotter. Hon har hetat Ulla,
Fylgia eller Den lyssnande Maria, men
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
