Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Kring Léon Blum. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
1895 trätt in vid Conseil d’État, en ungefärlig
motsvarighet till Regeringsrätten och
Lagrådet hos oss. Han hade också publicerat
åtskilliga dikter, studier och artiklar i olika
tidskrifter sida om sida med Paul Valéry,
Marcel Proust, André Gide och andra. Dessa
ungdomsalster ha numera dragits fram ur
en så vitt man kan döma välförtjänt glömska
för att utnyttjas mot den hatade
socialistledaren. Det är knappast rent spel, då Marcel
Thiébaut gör ett stort nummer av
känslo-pjunket, förkonstlingen och snobbismen i
dessa omogna produkter för att komma den
åldrade statsmannen till livs. Alltnog — i
dem framträder ännu ingen socialism. Liksom
flera andra av skribenterna i Revue Blanche
skattade den unge Blum åt anarkiserande
tendenser à la Maurice Barrès, i vilken han
och många jämnåriga sågo en mästare. I
Dreyfus-affärens begynnelse räknade man
med Barrès som en anhängare av revisionen.
Blum berättar, att han, som stod på
vänskaplig fot med Barrès, fick på sin lott att
uppsöka denne för att få hans namn på en
petitionslista. Han har också berättat om
sin bittra besvikelse, då den avhållne mästaren
efter någon tvekan orienterade sig åt det
motsatta lägret och snart blev en av dess värsta
hetsporrar. För dem båda •— liksom för så
många andra — blev Affären deras livs
vägskäl. Båda kommo de till insikt om
individualismens otillräcklighet. Båda uppsökte de
en gemenskap. Barrès lyssnade till blodets och
jordens röst och blev traditionalismens och
nationalismens banérförare, på trots av alla
obekväma fakta. Blum slöt sig till socialismens
brödraskap, och i kampen för
återupprättelsen av en oskyldigt dömd gick han i tjänst
hos rättvisans och sanningens universella
idéer. Barrès bekände sig till den pragmatism,
som inte erkänner någon annan sanning än
den »livsfrämjande», d. v. s. den som är
tjänlig för en viss sak, här nationens prestige.
Blum slöt sig till dem, vilka se som sin
heligaste plikt att söka och erkänna sanningen,
var hon än må finnas och utan alla hänsyn
till det ur en eller annan synvinkel
matnyttiga eller opportuna. De forna vännerna
skulle inte återse varandra förrän 1914 vid
Jaurès’ bår, då de åter tryckte varandras
händer — Barrès har relaterat episoden i Mes
Cahiers. Det var, om man så vill, en yttring
av den »union sacrée», som ingicks inför det
tyska invasionshotet. Men intill dess rådde
den uppdelning i två motståndarläger, som
Dreyfus-affären åstadkom, och vars
principiella innebörd klart framgår av
mellan-havandet Blum—Barrès.
Tydligt är, att det var Affären som första
gången tvingade ut den unge esteten och
världsmannen ur elfenbenstornet och drog
honom in i de politiska fejderna. Det var
nu han gjorde Jaurès’, socialisthövdingens,
bekantskap. Det var nu det bestående
samhället med ens uppenbarade avgrunder av
falskhet, gemenhet och korruption och sålunda
gav Herr och Jaurès vatten på deras kvarnar.
De ha funnit en villig lyssnare i en ung
man, som redan från hemmet var upptänd
av rättspatos och social medkänsla. Han
var långt ifrån den ende. Den 1 maj 1898
uppsatte Herr och Charles Péguy — även
han normalien — Librairie Bellais, en liten
socialistisk boklåda, i hjärtat av Quartier
Latin. Här samlades de unga akademiska
socialisterna, och härifrån dirigerades
drey-fusismens stöttrupper. Historikern Charles
Seignobos, germanisten Charles Andler,
sociologen Lucien Lévy-Bruhl, gymnasielektorn
Albert Thomas, senare minister i en av
krigsårens samlingsregeringar och slutligen
direktör för Internationella arbetsbyrån i
Genève, romanisten Mario Roques,
nationalekonomen Franfois Simiand, fysikerna Paul
Langevin och Jean Perrin, den sistnämnde
i tidens fullbordan nobelpristagare och nu
senast understatssekreterare i Blums
ministärer — se där några av de sedan mest
bekanta namnen i skaran kring Herr, Péguy
och Jaurès. Blum hörde också till den
innersta kretsen, och som medhjälpare till
Labori, Zolas advokat, medverkade han
aktivt på Affärens juridiska front, liksom
på den publicistiska. Hur djupt Affären
ingrep i de medagerandes tillvaro, framgår
bäst av Blums egna ord i minnesboken
Affären var en mänsklig kris, inte så omfattande
och inte så långvarig men lika våldsam som franska
revolutionen eller världskriget.–Då jag
frammanar bilden av Affärens mest tillspetsade fas, så
är det starkaste av de minnen, som strömma på mig,
detta: varken för mig eller mina vänner hade livet
någon betydelse; utan ringaste tvekan och, framför
allt, utan det minsta kraftuppbåd skulle vi ha offrat
oss själva för det vi ansågo vara sanningen och
rättvisan –och utan tvivel skulle vi också, ehuru
med större motvilja, ha offrat de män som spärrade
vägen till rättvisan och sanningen (s. 14 f.).
Här är inte platsen att skriva
Dreyfus-affärens historik, men dess betydelse som
vattendelare i fransk nutidshistoria kan inte
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
