Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Kring Léon Blum. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
Renan från åren efter Invasionen och
Kommunen, helt sonika förkastar det humana till
förmån för det nationella. Dit sällade sig mer
än halva Franska Akademien, bl. a. en rad
äldre skriftställare som Brunetière, Bourget,
Jules Lemaitre, men Barrès’ romantiska
känslotänkande och lösa stämningskult, som
utgjort grundackordet, fick efter hand lämna
plats för Maurras’ stränga klassicism och
benhårda doktrin. Alltsedan 1908, då
tidningen 1’Action Francaise uppsattes, har
från detta håll förts en oavbruten och
hänsynslös kampanj mot allt vad demokrater
och socialister heter. Senast kulminerade
denna kampanj i Maurras’ direkta
uppmaningar till mord på Léon Blum, vilka våren
1936 också resulterade i ett rått gatuöverfall
på socialistledaren.
En annan motståndare fick de akademiska
socialisternas falang i avfällingen Péguy.
Denne folkets son hade den franske bondens
nedärvda behov av mystik och religiositet,
och han möttes härutinnan med sin vän
Bernard Lazard, den judiska profetgestalten
i dreyfusardernas led, hos vilken messianism
och revolutionarism uppgått i en mystisk
enhet. För dessa rena ideologer var regeringen
Combes’ radikala realpolitik en styggelse, och
de kunde inte förlåta Jaurès, att han
medverkade till de antiklerikala och
antimilitaristiska åtgärder, som det segrande
vänsterblocket genomförde. De hade bekämpat
orättvisor och förtryck, och nu tyckte de sig se
nya orättvisor och nytt förtryck, fastän
utövade från rakt motsatt håll, i
lagstiftningen mot kongregationerna,
undervisningens sekularisering, undersökningen av
officerarnas politiska uppfattning. För Jaurès
åter framstod det som en nödvändighet att
bekämpa kyrkan och kristendomen, »därför
att de — — fasthålla vid principen om
intellektuellt slaveri», såsom han yttrade vid
ett tillfälle. Det var Péguy som i sina Cahiers
kreerade den ursprungligen pejorativa
beteckningen »le parti intellectuel» för de
akademici, som för varje val besatte allt fler
platser i deputeradekammaren, som i ständigt
nya årskullar fortsatte att glida över direkt
från École Normale till Jaurès’ kadrer, och
som — det värsta av allt — inte hade det
rätta sinnet för vare sig hjältar eller helgon.
Ty hjältar och helgon representerade för Péguy
den enda verkliga kulturen, medan objektivitet
och intellektualism syntes honom ett
kultur-förödande gift. En något överraskande följd
av kyrkans skiljande från staten var den
nykatolska rörelse, som bredde ut. sig under
1900-talets första årtionde, och som grep en
rad av de starkaste och djupaste
diktartemperamenten. Sven Stolpe har i sina
essaysamlingar skildrat dessa omvändelser, bland
vilka de kanske mest uppseendeväckande
voro Brunetières, Renans dotterson Psicharis
samt Péguys. Den forne socialisten och
fritänkaren slutade som katolsk nationalist. I
dialogromanen Jean Barois (1913), som enligt
Blum, trots bristen på självupplevelse, på
ett makalöst sätt har återgivit
Dreyfus-generationens problemställningar, har Martin
du Gard utan tvivel haft Péguy i åtanke vid
skildringen av huvudpersonens utveckling,
men mot denne har han ställt den ädle
tänkaren Marc-Elie Luce, som trots alla
besvikelser håller fast vid sin tro på socialismen
och republiken. Han vägrar att anse förnuftet
och vetenskapen bankrutterade för det att
deras välde är kringskuret. Där har man i
högklassig litterär fixering den inre spänningen
i 1900-talets franska kulturliv. I själva
verket kan den återföras på den permanenta
motsättningen mellan två dominerande
andliga familjer, som kunna urskiljas tvärs genom
Frankrikes hela historia.
Men om den segrande andan från
Dreyfus-affärens dagar motades bort från litteraturens
betesmarker, så grep den i stället omkring
sig vid både École Normale och det
sekulariserade pariseruniversitetet, »la nouvelle
Sorbonne», och tog gestalten av den positivism,
som artade sig att bli ett slags förnuftstorr
och oandlig statsreligion i Tredje Republiken,
men som, metodiskt sett, ofta innebar en ny,
exaktare vetenskaplighets inträngande på
humanistiska forskningsområden,
noggrannare källstudium, grundligare dokumentering,
skärpt filologisk akribi. Detta detaljarbete,
som är den oumbärliga grunden för varje
syntes men aldrig får bli självändamål,
verkade avskräckande på ett par unga otåliga
litteratörer som Henri Massis och Alfred de
Tärde. Den förre har i sina memoarer med
oberättigat hån omförmält, att Gustave
Lanson föreslagit den unge studenten att till
en början datera några Voltaire-brev. Att på
detta glanslösa sätt skola sig i elementär
historisk metodik passade naturligtvis inte den
som låg vid universitetet för att studera till
skriftställare. Han och hans kumpan drogo
under den gemensamma signaturen Agathon
i härnad mot det nya Sorbonne, som i en
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
