Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Kring Léon Blum. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
Jag är en god republikan. Jag är en gammal
revolutionär. I krigstid finns det bara en politik —
Nationalkonventets. ilen man får inte dölja för sig, att
Nationalkonventets politik, det är Jaurès i en bödelskärra och
en trumvirvel för att överrösta denna mäktiga stämma
(s. 127).
Först i belysningen av dylika utgjutelser
förstår man det som hände ett år senare.
4-
Det första skottet på västfronten 1914
föll i Paris den 31 juli och avlossades av en
lönnmördare. Offret var Jaurès, Jaurès, som
i det längsta velat tro och bygga på de tyska
socialdemokraternas fredsvilja, Jaurès, som
in i det sista varit rastlöst verksam för att
rädda den europeiska freden, varom varje
svensk läsare bäst kan övertyga sig i sjunde
delen av Les Thibault, Jaurès, som under de
tre sista lustrerna varit Blums älskade och
beundrade ledare, läromästare och vän.
Mordet på Jaurès, som Marcel Tbiébaut,
betecknande nog, förbigår med tystnad, var
den andra och starkare jordbävningen i
Blums tillvaro; det gav hans liv dess slutgiltiga
inriktning. I vad mån Blum som socialistisk
teoretiker och taktiker är reformisten,
freds-ivraren och kulturidealisten Jaurès’ lärjunge
och arvtagare, är ett ämne, som kräver
sin särskilda undersökning. Men vilka
känslor han hyst för den bortgångne, och vad
denne personligen betytt för honom, har han
givit tydligt besked om i ett föredrag av så
sent datum som 1933 (tryckt som broschyr),
där nästan varje rad skälver av känsla och
rörelse. Han kallar där Jaurès
en man som jag älskat, i vars skugga jag levat under
de sexton eller sjutton sista ären av hans liv, som jag
följde till Nordbangården tvä dagar före hans död
–och vid vars bår jag vakat.–-Uteslutande
för att efter förmåga bevara hans verk kastade jag
mig ut i politiken sedan jag gott och väl passerat
mogen ålder. I svåra stunder är det alltid i hans minne
och hans lärdomar jag sökt en norm för mina
handlingar. Jag frågade inte: vad skulle han gjort i mitt
ställe — jag har aldrig ens i tanken gjort anspråk på
att fylla hans plats — utan jag frågade mig: vad skulle
han ha velat att jag gjorde, sådan jag nu är.
Efter Jaurès’ död ha Blums känslor för denne
endast bestyrkts och fördjupats. Som alla
människor av verklig storhet har han vuxit
med avståndet. Blum säger sig ha träffat
många betydande människor, men, med
undantag kanske för Einstein, ingen, hos
vilket geniets insegel varit så uppenbart som
hos Jaurès. Därtill kom också karaktärens adel.
Då man blivit förtrogen med honom, var det. som
mest frapperade en hans naturs renhet. Det finns ett
ord, som jag skulle ha stor lust att begagna.. . Och,
när allt kommer omkring, varför skulle jag tveka att
göra det. Det var, på något vis, hans helgonlikhet, jag
menar därmed hans avsaknad, hans fullkomliga,
oinskränkta avsaknad av egennyttiga handlingsmotiv. . .
en själens och hjärtats renhet, som i vissa ögonblick
kunde påminna om ett barns.
Frågan är, om inte denna intellektualisten
och rationalisten Blums gränslösa kärlek och
beundran för Jaurès ger oss den psykologiska
nyckeln till hans egen personlighet. Hela hans
fysiska och psykiska typ, allt vad som
berättats om honom, det något torra och
opersonliga i hans böcker, som i skrifterna om
Dreyfus-affären och Jaurès får vika för
personlig värme och iver, ja hänförelse — allt
tyder på, att Blum hör till den av nutida
själskunskap ingalunda okända art av
sensibla, fint avstämda och högt kultiverade,
men något kyliga personer, i vars aldrig
svikande vänlighet och älskvärdhet det alltid
finns en aning distans, men som också
gentemot några få människor äro mäktiga de
innerligaste känslor, och som mitt i sin kalla
logicism kunna omfatta vissa idéer och en
Viss sak med nästan extatiskt svärmeri. Med
denna schizothyma karaktärsanläggning torde
mer än väl låta sig förena en helt på det
jordiska inställd rättfärdighetsfanatism, som
man (därför att Blum själv anslagit den
strängen) frestas kalla gammaltestamentlig.
Blum har vid ett tillfälle uttalat, att om
han odelat kunnat följa sina egna böjelser,
så hade han aldrig övergivit studieron i sitt
bibliotek för den politiska vädjobanan. Det
är inte svårt att se, att mordet på Jaurès,
den starka bundenheten vid denne och känslan
av förpliktelse mot hans ofullbordade verk
definitivt gjort Léon Blum till politiker.
Bokmänniskan får hädanefter lämna första
rummet åt handlingsmänniskan.–-
De viktigaste fakta rörande hans inträde i
det politiska livet må slutligen nämnas. I den
nationella samlingsregering, som bildades i
augusti 1914, ingingo från socialisterna Jules
Guesde och Marcel Sembat. Den senare blev
minister för offentliga arbeten och valde till
sin »chef de cabinet» Léon Blum. I maj 1915
ingick i regeringen en tredje socialist, Albert
Thomas, och till sina närmaste medhjälpare
valde han två andra av dem som en gång
samlats kring Herr och Péguy i Librairie
Bellais, professorerna Simiand och Roques.
Péguy fick omsätta sin nationalism i handling
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
