Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Det religiösa läget i Tyskland. I anslutning till ett samtal med riksledaren Alfred Rosenberg. Av Rudolf Kinsky. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rudolf Kin sky
rörelsen, sönderföll den evangeliska kyrkan.
Söndringen gick så långt att i en och samma
kyrka präster av vitt skilda riktningar
predikade, och den ene prästens anhängare kunde
råka i handgripliga tvister med den andres.
Kyrkokristendomen hade i Tyskland nått sin
moraliskt lägsta punkt. På många orter fanns
det icke ens längre någon instans som i
vederbörlig ordning skulle kunnat utbetala
prästernas löner, eftersom den ena gruppen
fransade den andra rätten till predikan och andra
gudstjänstliga och själavårdande handlingar.
Här måste — såsom man officiellt förklarar
— staten ingripa, icke för att påtaga sig rollen
av skiljedomare i striden, utan för att
återställa den yttre ordningen och hejda en ännu
mera vittgående splittring. Ty trogna Adolf
Hitlers i »Min Kamp» fastslagna tes att politik
och religion äro skilda områden och att den
politiske ledaren har förfelat sitt kall om han
uppträder som religiös reformator, höllo sig
partiet och staten strängt utanför alla
kyrkliga dogmatiska stridigheter, men de kunde
å andra sidan som offentliga ordningsfaktorer
icke overksamma åse huru man på det
kyrkliga området slog huvudena av varandra —
alldeles oavsett det absurda i att på det
nationella området hela folket var enat som aldrig
förr, medan däremot inom det kyrkliga
området, alltså den grund där kärleken
predikades, det ömsesidiga hatet firade hittills aldrig
sedda orgier.
Den för det tyska kyrkoväsendet tillsatte
riksministern Kerrl gjorde nu ett försök att
åstadkomma en utjämning genom
upprättandet av kyrkoutskott. Dessa utskott voro
sammansatta av sansade element, vilka hade till
uppgift att åter sammanföra de båda lägren
som kommit så långt från varandra. Arbetet
strandade. Så uppkom det nuvarande
tillståndet, vilket kan karakteriseras på följande
sätt: Staten överlåter hädanefter som hittills
åt den evangeliska kyrkan själv att ordna
sina dogmatiska frågor, men länkar dess
materiella öde genom att utbetala löner och
upprätthålla den yttre ordningen, och den ämnar
göra detta ända tills den evangeliska kyrkan
själv åter är i stånd att taga sitt öde i sina
egna händer ■— medelst en av kyrkofolkets
majoritet tillsatt och inför det allmänna
ansvarig instans, som har sitt ursprung inom
kyrkan själv. Enligt Hitlers bestämmelse
skall detta ske genom val av en rikssynod.
Valet borde också redan för länge sedan ha
ägt rum. Att det ännu icke gjort det har bland
annat sin grund däri, att man i kyrkliga
kretsar icke ens kan bli enig om begreppet
»kyrkofolk». De tyska kristna vilja därmed
förstå alla som betala kyrkoskatt, de
be-kännelsekristna däremot endast dem som
regelbundet besöka kyrkan.
Deri andliga kampen
Den andliga kampen om de religiösa
värdena i Tyskland utkämpas emellertid redan
nu på en mycket bredare basis än kyrkornas.
Den har för länge sedan vuxit ut utöver
kyrkostriden, och det är denna större strid
den intresserade nu måste betrakta som den
egentliga och avgörande i dagens Tyskland.
I denna strid, som blott då och då
blixt-artat visar sig utåt, är också ungdomen
indragen. Men på helt annat sätt än den äldre
generationen. Under det att denna senare
dock åtminstone utgår från de kyrkliga
kampfronterna, står den yngre generationen redan
från första början andligen utanför allt
kyrkligt väsen, och dess övervägande flertal
känner sig överhuvud icke ha någon inre
förbindelse med kyrkan. Nationalsocialistiska
partiet, Hitlerjugend, Jungvolk, arbetstjänst
och militär äro de faktorer som ha befordrat
denna utveckling och hålla den med fast
hand. För den unga generationen äro
kyrkorna döda, tomma begrepp, övergivna
tros-former! Om här utkämpas en religiös strid
eller rättare sagt om det kämpas om en religiös
nygestaltning, då utspelar sig detta på en
helt annan valplats, där det allenast gäller
en världsåskådning och där kyrkorna
knappast mera spela någon roll. Och för varje år
som går och som gör den äldre generationen
svagare och ungdomen starkare, blir denna
utveckling allt mer i ögonen fallande.
I medelpunkten för denna utveckling stå
icke längre kyrkliga strider, utan det stora
avgörandet som når sin spets i frågan:
Motsvarar kristendomen som andlig
livsförklaring, som sedligt livsinnehåll den tyska
nationens — såsom sammanfattad i ordet
»ras-sisch» — medfödda kännande och tänkande,
eller gör den det icke? Om den gör det, då
är den lämplig för Tyskland, gör den det icke,
då gå vägarna isär.
Wilhelm Hauer hade kort efter
omstörtningen kallat till liv den »Tyska trosrörelsen».
Han företrädde den ståndpunkten att
kristendomen icke äger sådana värden, utan att den
är artfrämmande och därför helt måste
tillbakavisas. Om Hauers rörelse hör man nu
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
