Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
Om man sedan från dessa essäsamlingar
och reseskildringar övergår till den rena
skönlitteraturen, kommer man ut på ett fält, vars
äring synes rätt så anspråkslös. Som helhet
taget; undantag finns självfallet. Den mest
betydande boken är Arvid Mörnes diktsamling
»Atlantisk bränning». Mörne har här gått
vidare i riktning mot den nya aktivism, som
förebådades i »Under vintergatan» och
»Hjärtat och svärdet». Självfallet finns det även i
»Atlantisk bränning» många centrallyriska
dikter, i vilka skalden-filosofen ger oss en
inblick i sin innersta personlighet och som
sålunda innehållsligt sett hör till det nu
avslutade långa skedet av grubbel och melankoli
i Mörnes skapande. Ofta gömmer dessa dikter
som förr på en skiftning av trevande religiös
längtan. Men också i dem finns det någonting
av den nya aktivismen. T. o. m. i formen, som
är stramare och fastare än den fria vers,
genom vilken Mörne nådde så utsökta
effekter i sin tidigare centrallyrik. Mörnes nya dikt
är präglad som en hård medalj av en versens
sanne konstnär. Han har nått fram till
mästerstyckets stränga, trotsiga skönhet i
»Atlantisk bränning» och »Pyramiden». De rytmiska
oregelbundenheter i den förra dikten, som får
atlantiska vågberg att dåna genom de korta
stroferna, är formade av en mästares hand.
»Atlantisk bränning», som inleder
diktsamlingen som en sorts fälttecken, ger uttryck
åt en desperat förtvivlan: bättre att dränkas i
en havets syndaflod än i den mänskliga
ondskans blodsorgier! På naturen kan inte ställas
några moraliska krav sådana vi vant oss att
ställa på människan — fastän hon aldrig
infriat dem.
I de flesta dikter i »Atlantisk bränning»
har Mörne dock lämnat sitt ensamma
grubbel över de filosofiska problemen. Tänkaren
har gått ned för berget och närmat sig de
låga dalar, där människorna driver vardagens
köpenskap och nationerna, folkstammarna
och individerna utkämpar sitt eviga krig med
varandra. I Mörnes dikt av idag gnistrar den
moraliska indignationen med samma heta
glöd som i hans sociala ungdomsvers. Han
bekänner det själv i en dikt »Det gamla jaget»:
han är ännu en stridens skald, som inspireras
av idéernas kamp.
Mitt gamla jag i mången stund
av allvar mig förblindar.
Det kokar som ett Näckmansgrund
och styr som skepp kring jordens rund
för alla salta vindar.
Nu slår Mörnes politiska tendensdikt mot
skyn som en »atlantisk bölja» — det är
bilden, som skalden själv använder. Det blåser
genom Mörnes nya dikter en fräsande
höststorm, som bereder plats för en ny vår. Rent
konstnärligt stod ju Mörnes produktion de
ensamma grubbelåren under 1920- och
1930-talen på toppen av vad diktaren skapat —
och det vill säga mycket. I sina nya dikter
når han inte alltid så högt, men det kan hända
att också den utvecklingslinjen leder honom
till tinnarna i en framtid. Dessa
tendensdikter blottar i vissa fall en satirisk ådra, som
är någonting nytt hos Mörnes rätliniga och
stolta diktarjag. I »Atlantisk bränning» ingår
satiriska dikter, vilkas smidiga attacker mot
tidens uppblåsta avgudar har över sig något
av florettstötens fulländning: t. ex. »Nemesis
divina» och »Heine». Den som inte uppskattar
dessa dikter rent estetiskt har, skulle jag tro,
låtit blända sig av vissa moderna politiska
ideal så att också den estetiska blicken fått
sina blinda fläckar. Den bärande känslan är
Mörnes kärlek till humanitet, individens rätt
och mänsklig frihet — alla de ideal, som
hyllats av så många generationer ända tills våra
dagars »heliga» funnit dem vara hopplöst
förlegade. Ännu högre når Mörne dock i den
tidsdikt, som inte färgas av satirisk bitterhet,
utan av en tragisk stoicism. Det är en dikt,
i vilken hans filosofiska grubbel över de stora
livsfrågorna och hans aktivistiska kynne,
hans moraliska indignation framträder för oss
i en oupplöslig syntes. Hit hör framförallt den
underbara dikten »Dröm och verklighet»:
Du onda dröm vi lever i,
du hatdröm, blodsdröm:
ett svärd, som vandrar runt ett jordklot
förutan annat mål
än drypa röd sin cirkel,
du livets mardröm, tar du aldrig slut?
Vad båtar att vi kalla dig en dröm?
I dig vi dväljas. Du är verklighet.
Blott tanken söker, flyktande som duvan
ur dödsdömd ark, ett fäste för vårt hopp.
Var icke Abels offerrök, som steg mot skyn,
en högre verklighet
än Kains, som kröp långs marken?
Var ej den tysta rösten
av Kains samvete
en högre verklighet än Kains hat?
Var icke Kristus bön för sina bödlar
en högre verklighet än Judas kyss?
Var ej den helige Franciskus,
i umbriskt landskap under ändlös himmel
predikande för fågelsvärmen,
en högre verklighet än vår allmänneliga kyrka?
Var ej en missionär, som läkte giftgassår
336
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
