Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
dit och möter åter där dessa underliga ryska
Kristusgestalter, som endast åtrår att få
uppoffra sig för andra. Där stormar den
omedvetna mystik, som barndomsintrycken i
Ryssland gjutit in i hans själ, befriande genom
honom och sköljer bort ali smuts och orenhet.
Han sluter sig till den pilgrimsskara, som dag
efter dag vandrar genom byarna på sitt
korståg. Och hans omvändelse kommer som en
nåd från ovan: han avsvär sig sin lutherska
tro och blir en grekisk-katolsk konvertit. Nu
först har han nått målet för sin irrande färd
genom tillvaron.
Bokens första avdelning är utomordentligt
suggestiv i sin blandning av mystik och
våldsam naturalism. När Colliander sedan
skildrar sin hjältes liv i Finland, förefaller det
mig att författaren inte kunnat hålla sin dikt
på samma höga nivå. Det blir för mycket
yttre fotografisk naturalism och för litet
verklig själsskildring, som skulle ge läsaren
ett faktiskt grepp om Tomas’ utveckling mot
allt större och större moraliskt förfall. Den
sista avdelningen, berättelsen om korståget,
har åter över sig den starka färg av rysk
mystik, som gör Collianders litterära verk till en
sällsam insats i den finlandssvenska
diktningen.
»Korståget» sönderfaller sålunda på sätt och
vis i tre delar, som till stilart rätt mycket svär
mot varandra. Den långa avslutande
redogörelsen för den grekisk-katolska liturgin
faller ganska mycket utanför berättelsens ram.
Den hör till berättelsen som den praktfulla
ramen kring Tomas’ inträde i den ortodoxa
tron. Men skildringen är för långt utdragen
och verkar en smula lös och fladdrande. Dessa
fel är dock bagateller: genom sin nya roman
har Colliander ryckt fram i allra främsta
ledet av de finlandssvenska prosaisterna. Man
väntar med intresse på vad den produktive
författaren härnäst skall ge ut.
Det religiösa problemet tangerar också R.
R. Eklunds roman, som bär det dialektalt
färgade namnet »Himmelstimran». Med
»him-melstimran» avses här det bönehus, som
fripredikanten Enoksson låter uppföra i
Botbacka by. Den gode Enoksson känner sig
vara en märklig Guds man och en utvald
ordets förkunnare när han kommer till det
så-ningsfält, som Gud bestämt för honom. Men
hans kallelse är bara ett sken. Han faller för
köttets frestelser och blir slutligen avslöjad
av en kvinnlig religiös visionär, som i som-
nambult tillstånd förkunnar ordet med så
mycket större glöd än han själv. Det är en ömklig
och tillplattad figur, denne Enoksson, när
han lomar iväg från den ort, där han drömt
om att kunna utföra så många trons gärningar
och underverk.
Motsättningen mellan sanningen och skenet
kan måhända sägas gå igen också i den andra
huvudpersonen, som Eklund framför på
scenen: Benjamin. Enoksson är en skådespelare,
som misslyckas i etikerns roll. Benjamin åter
är den renodlade estetikern, ett vakande öga,
som speglar alla yttervärldens intryck och
njuter av det sköna skenet med smaken hos
en verklig estetisk läckergom. Han är en
slarv i sin art liksom Enoksson i sin.
Men man kan inte säga att temat i
»Himmelstimran», kontrasten mellan verkligheten
och skenet, skulle ha byggts ut till det allt
behärskande huvudmotivet i boken. Det som
dominerar är skildringen av det österbottniska
allmogelivet, av stämningen i en bondstuga,
där spisen sprider sin värme och en gammal
skåpklocka sävligt mäter tidens gång, medan
dagens sysslor utföres enligt ett ärevördigt
ritual. Eklund ger också en mängd bilder av
det österbottniska landskapet i olika
belysningar. Hans landskapslyrik har något av
klassisk linjerenhet över sig. Det är intrycket
av skildringens och stilens klara konturer,
som framför allt stannar kvar hos läsaren.
Som stilkonst står Eklunds roman högst
bland alla de skönlitterära prosaverk, som
utkom senaste år i det svenska Finland.
Harald Hornborg har detta år inte endast
varit ett fantasihertigdömes spirituelle
krönikör i romanen »Farväl Flüstringen». Han
har också publicerat några släktkrönikor
»Förgätna öden» ur en betydligt
anspråkslösare verklighet på finländsk botten. Det är
en samling essäer, som inspirerats av
författarens personhistoriska forskningar. De
genom-andas av samma lekande humor och eleganta
kvickhet som hovskvallret kring deras
högheter i Flüstringens huvudstad
Alt-Sonnen-burg. Det finns i den första essäen
»Processande anor» en smula för mycket genealogi
för en lekman, men den sista »Herr
Statsrådets penningar» läser man i stället med
samma spänning som en detektivhistoria.
Hornborg har också genom några sällsamma
tillskyndelser av ödet fått tag på en del
kuriösa historiska aktstycken, bl. a. brev och
verser av kommendanten på Svartholm 1808,
342
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
