Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Då Sveriges ära hängde på några visor. Musikerstriden i Stockholm sommaren 1845. Av Folke H. Törnblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke H.
Törnblom
den då mycket kände skriftställaren J. M.
Rosén, som på detta sätt passade på att
göra upp något mellanhavande med
Lindblad — tog på sig en moralisk och
högtidligt patriotisk min och avslutningsvis
bedyrade, att han på intet vis ville göra
sig saker till något orättvist omdöme,
»men sedan en gång saken kommit under en
allvarlig och livlig diskussion, icke utgående
på någonting mer eller mindre än frågan
om landets ära, så kan den icke heller
övergivas, innan den blivit helt och hållet
utagerad.» (Säkert instämde nu de många
antagligen djupt intresserade vittnena till
denna illustra kritikerkamp i Stockholms
Figaros spetsiga inpass: »Vad den hederliga
Odén skulle göra stora ögon, om han förnam,
att svenska äran i det nittonde seklet
vilar på några visor!»)
Den insändare (anonym naturligtvis) som
ett par dagar senare tilläts fritt husera i
Morgonens spalter, spelade i kritikerstriden
samma roll som den lille pysen, som
intresserat iakttager hur många hundar
störta sig över en ensam, och som springer
efter den sorgset bortlomande besegrade
stackarn för att ge honom en extra spark
och dymedels stadfästa sin egen
överlägsenhet. Han ansåg väl, att Lindblad nu
måste vara totalt krossad, redogjorde alltså
noggrant för det meningsutbyte i saken,
som redan förekommit, och utdelade sin
spark genom att oförbehållsamt ansluta sig
till angriparna. Förmodligen var denne
anonymus — liksom den förste angriparen
i Posttidningen —• innehavare av någon
musikskola, som stått sig tämligen slätt i
konkurrensen med Lindblad, vilken i
egenskap av musiklärare var synnerligen
eftersökt och allierad med själva hovet.
Den med tvetalan beslagne Bauck hade
emellertid under tiden ägnat sig åt
arkivforskning och framträdde nu triumferande
med belägg för, att det inte var så helt med
Allehandas skriverier heller. Samme
Lindblad, som man nu så utan nyanser höjde
till skyarna, hade man i denna tidning år
1838 lika nyansfritt tryckt ned till ett
motsatt ställe, och sålunda behövde mycken
skarpsinnighet ej användas »för att inse,
att en tidning, som så bestämt motsäger
sig själv och i båda fallen begår så grova
misstag, med detsamma dokumenterar sig
såsom fullkomligen inkompetent att döma
i ämnen av ifrågavarande art».
Allehanda svarade visserligen på detta
tämligen intelligensfria inpass, men man
hade nu å alla håll blivit ganska
andtruten och olustig vid det hela, och när
därför en insändare i Morgonen välvilligt
uppmanade Lindblad att ta några lektioner
i teori och komposition, på det att det hela
säkert skulle ordna sig, och skandalen med
de nitton sångerna icke skulle upprepas,
läto sig alla därmed nöja, och man övergick
att ägna sig åt mera aktuella och av
säsongen betingade spörsmål —■ man hade
nämligen nu hunnit till mitten av september.
Men efter ytterligare en månad hände
något förfärligt! Det kom ett brev från
Louis Spohr! Offret själv, Lindblad, som
hela tiden förhållit sig så tyst och tålig,
hade tagit den första angriparens
övermodiga råd ad notam och via sin vän C. A.
Dohrn i Stettin skickat sångerna och
recensionen till de föreslagna herrarna
Schneider och Spohr, och från den
sistnämnde hade nu kommit ett svar, vilket
fanns till påseende på Aftonbladets
redaktion, och redaktionen, som i sitt blad
offentliggjorde nyheten (den 13 oktober),
ville icke dölja, att brevet var i hög grad
smickrande för Lindblad och hans
kompositioner.
Nu sökte alla kritikerna efterlikna
sitt offer i tystnad och tålighet. Det var
så tyst, att om den berömda knappnålen i
detta sammanhang kunnat falla, den borde
ha dånat som en basun på denna domens
dag, och hade icke Allehanda och Den
Konstitutionelle med skärpa påpekat det
tillbörliga i att brevet publicerades, så hade
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
