Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Då Sveriges ära hängde på några visor. Musikerstriden i Stockholm sommaren 1845. Av Folke H. Törnblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke H.
Törnblom
den nu så sorgligt ringaktade recensionen,
varför recensenten i denna kardinalpunkt
ansåg sig helt och hållet obestridd och
obesegrad.
Aftonbladets redaktion — icke
musikkritikern Bauck — tillrättavisade
Posttidningsrecensenten för hans försök att
reducera värdet av Spohrs utlåtande, men
Stockholmspressens kritiska svärd hade
tydligen av det trägna användandet blivit
tämligen slöa, och det forna friska
stridshumöret var dämpat. Och därför blev det
Den Konstitutionelle förunnat att få sista
ordet i denna animerade kamp kring nitton
sånger av A. F. Lindblad. Dessa stridens
sista dyningar sjöngo i samma tonart som
Posttidningens brevkommentarer, herrar
recensenters lysande seger fastslogs, och
det Allehanda yttrat om Bauck, då denne
— efter att för utgivandet av ett par
sånger vederbörligen ha avhyvlats —• drog
fram ett gammalt berömmande intyg från
den store tonsättaren Mendelssohn,
citerades nu med anspelning på Lindblad: »Ty
är väl ett bevis eller yttrande sådant som
detta annorlunda att betrakta än som en
vänlig uppmuntran från en stor auktoritet
till en stackars nybegynnare, som ställer
sig under hans beskydd. Ett sådant intyg
är sannerligen ej värt att framställa såsom
någonting bevisande för sångernas
förträfflighet.»
Så lyktade detta magnifika åsiktsutbyte.
Om någon i våra dagar till äventyrs ännu
minns någon av de omstridda
Lindbladsångerna, så är detta minne säkert icke
förknippat med någon känsla av chockerat
musiksinne. Ty tiderna förändras, och
musikuppfattningen med dem. Men
kritikens princip består evinnerligen, trots att
den är av denna världen (och icke, som
många förletts att tro, av himmelskt
ursprung). Kanske tänker någon nu på senare
tiders kritikerstrider och konstaterar med
förfäran utvecklingens fullständiga
stillastående på denna punkt. Men det visar
endast, hur oändligt rätt skalden hade, när
han skrev:
Släkt är lik släkt som ärt lik ärt,
skördar ej vad den sår.
Ormen biter sig själv i sin stjärt.
Evigt skytteln går och går.
360
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
