Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ett spelår på Göteborgs Stadsteater 1937—38. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett s p ei år på Göteborgs Stadsteater
Sture B au de och Maria S childknecht i Väld.
favorit från gångna säsonger, Elsa Carlsson,
som spelade ut sig i oförfärad karikatyr av
teaterfolkets yrkessvagheter. Jag hade glatt
mig åt att på Stadsteatern få återse Obeys
Noak som jag sett i Stockholm i Per
Lindbergs regi. Men stycket hann tas upp och
läggas ned innan jag fick möjlighet att
komma på teatern. Jag fick nöja mig med
att konstatera att pjäsen ej vann publiktycke
och mötte ett kyligt mottagande från
kritiken, trots att herr John Ekman på ett
personligt kärnfullt och intressant sätt
utformat huvudfiguren.
Spinnsidans paradnummer Kvinnor
bländade genom myckenheten av fägring och
elegans och genom en dekorativ utstyrsel av
fru Birgit Afzelius-Wärnlöf, som nog hörde
till det »flottaste» och i sin art smakfullaste
som man sett på en svensk seen. Rollerna
voro lyckligt fördelade, var och en av de
många damerna fick användning för sina
företräden, och spelhumöret var på höjden
hos dem alla. Man minnes väl särskilt fru
Wanda Rothgart som Mary, den enda varma
och älskliga kvinnan i hela galleriet av
narraktiga dockor, och fru Elsa Widborg som den
utbrunna vampen Miriam Aarons. Att pu-
bliken, både herrar och damer, kunde känna
sig road åt detta avslöjande, stundom i
bokstavlig mening, av kvinnorna i deras speciella
och intima tillvaro där inga män ha
tillträde, är icke underligt. Förvånande är
däremot att pjäsen kunde anses ägnad som
utgångspunkt för ett debatterande i salongen,
anordnat av en kvinnlig diskussionsklubb.
Trots allt ha vi här i landet ej hunnit upp
till den U. S. A.-millionärsnivå som satiriseras
av miss Clare Boothe.
»Suum cuique.» Shakespeare skulle också
ha sitt. Coriolanus’ blankvers klingar från
scenen, romarhjälmar blänka och rymden
välver sig över stora öden. Stadsteatern hade
gått till uppförandet av skådespelet med
mycken ambition och med anspänning av
sina bästa krafter. Herr Miliander är väl icke
i besittning av den yttre reslighet huvudrollen
kräver av den som värdigt skall uppbära den.
Men han genomförde sin uppgift med en
övertygande viljekraft som gjorde hans
trotsiga fältherre levande och trovärdig
—-längden är ju icke en ovillkorlig fordran för
att duga till diktator. Jag hade sett Coriolanus
på Théåtre franfais 1934 och bevarade den
föreställningen i levande hågkomst. Det är
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
