Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Operakrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera krönika
sig i denna eller annan uppgift åter kunna
få höra denna sångerska på den seen där
hon började sin lysande bana.
Harry Stangenberg, som återvänt till
Operan som regissör, har i en i programmet
omtryckt tidningsuppsats rörande »Orfeus»
in-sceneringsproblem lagt särskild vikt vid det
mellan avgrundsandarnas sista kör och den
första Elysionbaletten placerade musikstycket
med titeln »Air des Furies». Med stöd av de i
Wienpartiturets »argomento» gjorda
hänvisningarna till Vergilius anser han att under
denna air, vars stormiga tongångar ej gärna
kunna ha med de äntligen bevekta furierna
att göra, bör åskådliggöras Orfeus vandring
genom Hades mångahanda andra fasor, på
väg till det i nästa balettnummer sig för
honom öppnande Elysion. Regissören säger sig
i partiturets företal ha funnit »en källa till
rik inspiration för scenbilder och förbindande
ridåer». Mer teknikexperimenterande än
inspirerad syntes dock just Orfeuspromenaden
genom dödsriket, där den på slöjor
projicierade serien av stillastående bilder, något
påminnande om forna tiders laterna magica,
var föga suggestivt gruvlig. Pantomimiskt
uttrycksladdat åskådliggjordes däremot de
olika stadierna i de osaliga andarnas
uppträdande gent emot den om misskund
bönfallande Orfeus. Vad jag i skrivande stund
särskilt livligt minns är det leende behag som
i överensstämmelse med den paradisiskt
pastorala musiken utstrålade från allas ansikten
och rörelser i Eurydikes av kör och balett
ledsagade första aria. Efter tredje aktens
långdragna seen mellan Orfeus och Eurydike,
utspelad i ett trist gränsområde mellan
dödsriket och jorden, fingo ögonen njuta av
sluttablåns vidlyftiga och dock nu åtskilligt
beskurna dansdivertissemang. Denna »apoteos
över kärlekens och trohetens triumf», såsom
programmet uttryckte sig, presenterades i en
inramning — Jon-Ands mest lyckade
dekorativa insats — som motsvarade
originalpartiturets föreskrift om ett magnifico tempio
de-dicato ad Amore. För denna finals festliga
utformning delade regissören äran med
balettmästaren, Julian Algo, som även i föregående
akter presterat ett erkännansvärt arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
