Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Operakrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimstedt
Fot. Hugo Edlund.
Muntra fruarna i Windsor. Léon
Björker som Falstaff.
gående premiäranmälan i denna tidskrift
framställdes mot verket, nu tagas tillbaka
(orkestern klingar t. ex. ej »emellanåt onödigt
bråkig») beror detta förmodligen ej blott på
örats alltid fortskridande ackommodering,
utan också på att utförandet under Kurt
Bendix ännu mer än förut uppfyllde
partiturets stränga krav på klangavvägning och
rytmiskt precisionsarbete. Och föreställningen,
för vilken herr Stangenberg denna gång stod
som regissör, tindrade av underfundigt
farshumör. Spotskt och behagfullt poserade i sin
mantilj Isa Quensel, ny som Concepcion,
ur-makarfrun som vill erotiskt utnyttja sin
»spanska timme» medan mannen är borta;
hon gick utmärkt i land med sitt beträffande
både tonträffning och rytmik intrikata parti,
som sjöngs med en för hennes stämma ovanlig
vokal expansion. Nytillkomna voro också Set
Svanholm som studentpoeten Gonzalve,
»affekterat lyrisk», just som partiet kännetecknas
i en till partituret fogad textnot, samt Simon
Edwardsen i den beskedlige urmakarens parti.
Utmärkta som förut voro Emile Stiebels även
kroppsligt liksom uppblåste bankir och Conny
Molins godmodigt sjungande och med
skåpklockorna muskelstarkt jonglerande
mulåsne-drivare, han som till sist triumferar över de
i klockorna stundtals gömda båda
älskarkan-didaterna.
*
När »Muntra fruarna i Windsor» för några
decennier sedan skulle ges på Intima teatern,
bebådades lustspelet i en Stockholmstidning
som en dramatisering av Nicolais bekanta
opera. I själva verket har denna senare,
allbekant genom sin uvertyr, mer levande
ingått i det allmänna medvetandet och
åtminstone i Stockholm uppförts oftare än det
Shakesperestycke som ligger till grund för
operalibretton. Det har framhållits att när
diktaren för tredje gången’, efter »Henrik IV:s»
båda delar, införde Falstaff på scenen så
gjorde sig denne ej lika bra. Även i operan
Muntra fruarna i Windsor kan det bli för
mycket av barnslig situationskomik, men det
musikaliska elementet gör denna, särskilt
märkbart i de konstfullt utarbetade finalerna,
mindre påträngande; å andra sidan är det
klart att de omständligt kvicka saker sir John
har att säga också i »Muntra fruarna» gå
förlorade i en operalibretto.
Med märkbar glädje förnyade äldre
operabesökare och stiftade en ny generation
bekantskapen med operan, som ej givits under
de senaste tjugo åren. Otto Nicolai är
Kö-nigsbergs berömde son n:r 2, men i olikhet
med Kant blev han en berest man. I Rom,
där han studerat, skrev han operor för
italienska scener samt verkade som
hovkapellmästare i Wien och till sist i Berlin. I grunden
kände han sig urtysk, men ville, såsom han
utvecklade i en i Schumanns tidskrift Neue
Zeitschrift für die Musik publicerad uppsats,
daterad Milano, gärna se tysk och italiensk
stil förenade. Han talar om »den italienska
himmeln» över Mozarts verk, som också till
större delen komponerats på italienska. I
»Muntra fruarna i Windsor», Nicolais
huvudverk och enda för eftervärlden kända opera,
som hade sin Berlinpremiär 1849, några veckor
fore den ännu ej 40-årige tonsättarens död,
spåras också hans Mozartbeundran, både
mo-tiviskt och i ensembleteknik. Även italiensk
buffa (Rossini) och fransk opéra-comique
(Auber) titta fram. Men i det älskande paret
Annas och Fentons ömma utgjutelser slår
tysk romantik av Lortzings typ upp sina tro-
398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0442.html
