Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
tören Viråg—Anders de Wahl, en förmögen
man, som var i deij farliga åldern innan,
som Holger Drachmann säger, »vintern isnet
alle Sunde», har förgapat sig i uppasserskan
Ilonka—Inga Tidblad. Det är förklarligt, då
man ser, hur många behagligheter avslöjas, då
den vackra unga kvinnan dukar eller dukar av
ett bord. Och där satt Viråg i sommarvärmen
och såg, tänkte, kände, drömde och längtade
och tappade underkäken av häpen beundran.
Men Ilonka var det, som på det franska
erotiska fackspråket kallas »une allumeuse».
Hon hade hört om en lotterivinst på några
tiotusentals pengö som Viråg fått. Varför äro
till och med på franska teatrar
penningsummorna så snålt tilltagna? Man hade snarast
väntat sig överdrift åt andra hållet med en
fyrafem nollor för mycket. Den särdeles
svåremot-ståndliga Ilonka eggade sin husbonde, lekte
och snodde sig, så att han blev alldeles
enerverad och färdig att säga och göra vad som
helst.
Vad det är psykologiskt och fysiologiskt
märkligt med den kraft, som tvingar den
svage till djärva beslut, den rättsinnige till
brott och den kloke till dundrande dumheter,
den kraft, som ibland räcker ett par dar och
som kan framkallas av en åsna till karl eller
av en slyna.
Den kloka, sansade fru Marianne — Hjördis
Petterson ser igenom situationen och begriper,
att lotterivinsten uteslutande är det, som
Viråg har tilldragande för Ilonka.
Delila-Marianne manipulerar så, att Berényi— Åke
Engfeldt, Ilonkas ordinarie fästman, får
lotterivinsten och därmed blir Viråg åter
åtminstone tills vidare en relativt stadgad äkta
man och återfår normaltemperaturen.
Utmärkt spelade de Wahl en erotisk
eldsvåda i det ännu inte riktigt förtorkade
trädet. Han gav det hypnotiska — orren varken
hör eller ser då han spelar — så att man både
skrattade och blev något rörd.
Det var en fest för ögonen att se, hur »ho»
■— Ilonka — »svängd, å ho fansér sä på
mång finuli sätt», och man tänkte: när vi
herrar på parketten bli så upprörda, hur skall
då stackars Viråg ha det?
Men Molnår hade i det här fallet det felet,
att ha skrivit mycket roligare saker än
Delila förut.
Man har nuförtiden, tycks det, tagit sig det
orådet före att modernisera upp gamla
dramatiska mästerverk. Det är ingen ny idé. Under
1700-talets senare hälft omarbetade och
förbättrade den franske akademikern Ducis
Shakespeares dramer så att de icke skulle bli
så sorgliga; och många franska pjäser ha i
London förbättrats och hyggats till »to suit
English taste». I Berlin gav man Ibsens
»Dockhemmet» med lyckligt slut, då Nora
återkom.
Ett tyskt sällskap spelade på Dramatiska
teatern Calderons Domaren i Zalamea. Ar
det något vidare nöje att se Calderons
Domaren i Zalamea omstöpt? Den ursprungliga
pjäsen är av Lope de Vega; den förbättrades
av Calderon, så kom Wilhelm von Scholtz och
strök »das dichterisch und menschlich
Be-deutungslose», och det var visst bra mycket.
Stycket handlar om »äran». Domaren i
Zalamea Pedro Cresco spelades av den till
sprick-ning blodfulle och stormgastande Heinrich
George. Han lät på eget bevåg avliva kapten
don Alvaro de Atayde, som förfört hans dotter
Isabel och som sedan nekat att bli hennes
äkta man. Han valde hellre döden. Dottern
ville själv, att hon skulle dödas, äran fordrade
detta, och den av hennes och familjens ära
intresserade brodern var själv livad att utföra
detta egendomliga etiska krav av den
våldtagna och misshandlade flickan. Men Gud och
madonnan vare pris, offret undslapp döden.
Den spanska äran tycks ha ur vår synpunkt
betänkliga sidor. Nu var fara å färde för den
fetlagde stolte bonddomaren, ty hans dom torde
ha varit något självrådig och dessutom riktad
mot en person av kvalitet. Då inbäres i
bärstol kung Filip II—Ernst Stuhl Nachbauer,
grave y majestuoso och dessutom blek. Man
blev tacksam för motsatsen mellan den fete
domarens vrålande och det högtidliga lugn
och den iskyla, som den magre spanske
konungen utstrålade. Hans dom var: du gjorde
rätt, och kungens uppträdande blev den
egentliga vinsten av ett stycke, som trots
idelig förbättring ej ligger riktigt för oss, om
vi också äro belåtna over att se, hur ohygglig
spansk uppfattning av äran var under
1500-och 1600-talen. Hur ohygglig spanjorernas
och ej minst Filip II:s uppfattning av
religionens oantastbarhet är, därom ha vi hört förut.
Det i högsta grad icke-borgerliga
penningespekulerandet och den bohemartade,
anti-borgerliga orgien var innehållet i Sigfrid
Si-werts pjäs Spel på havet. Kanske i intet av
Europas länder är det bland de förmögna —
och en del sådana böra väl finnas i ett kultur-
408
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
