Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Fot. Almberg & Preinitz.
H åk an W ester gr en och T utta Rolf
i I de bästa familjer.
nisten. Nervös och fräck, hungrig och något
misstänksam mot dem, som mänskligt togo
hand om honom, var han som den fredlöse
en representant för oron och det kuvade
motståndet och torde väl nu tillhöra den halva
procent av Tyskland, om man går efter de
sista officiella röstsiffrorna, som icke gilla
ledaren. Driven i en återvändsgränd, sköt sig
professorn, som ett ögonblick hade litet hopp
om att få behålla ledningen av sjukhuset
eftersom han deltagit i kriget. Nu ersattes
han i stället av den övertygelsetrogne doktor
Hellpach—Holger Löwenadler, som här åter
hade en med ovanlig kraft utförd
antipa-tisktyp.
Vi europeer ha under sista tiden varit med
om både ryska och tyska saker, som skakat
vårt rättsmedvetande i dess innersta grund.
»Jag skall säga er, att jag är en self-made
man», lär någon med en viss självkänsla
begåvad person ha uttryckt sig till en herre.
Den elake herrn svarade: »Men vore det inte
då skäl att gå hem och göra om sig.»
Någon sade till mig: »Vet du inte, att Tutta
varit i U.S.A. och blivit omgjord», vad det
nu kan innebära. Hon var i mitt tycke
alldeles förtjusande i sin föregående form med
sina stora frågande ögon. Nu i Kar de
Mum-ma-revyn I de bästa familjer på
Blanchetea-tern var det en annan Tutta men mycket
tilltalande också i denna nya inkarnation. Hon
sjöng med Håkan Westergren, Stockholms
trevligaste tjuvpojke, om »den stora stora
kärleken». Vad denna farliga och intressanta
företeelse måtte blivit modern! Den prisades
i Karin Svenssons sång redan i januari
innevarande år.
Först i revyn fingo vi ett stycke
Stockholmskt hemliv med allt vad detta innebär
av oro, där Hilding Gavle, som är verkligt
rolig, var husfadern Viktor Wengkvist,
Tessan—Mimi Pollak var hustrun, och Betty—
Tutta Rolf, dottern, blev Stockholms sötaste
studentska, och det vill ej säga litet. Kar de
Mumma och Sture Lagerwall hade kokat ihop,
och med mycken framgång, en »tänkande»
baby. Teaterchefen framförde en visa om sin
gamla vårrock, och lilla pigga mulliga Hildur
— Sveriges mest uppskattade hembiträde —
Anna Lisa Baude, sjöng ett operettpotpourri
med sådan kläm, att hennes herrskap aldrig
skulle behöva en operetteater, om inte
möjligen Hildurs egentliga matmor skulle vilja
spela och sjunga litet själv för den
stockholmska publiken.
Man har ofta undrat, om det icke skadade
skådespelarna att vara högtbildade och lärda.
Det har då påvisats, att både doktor Nils
Personne och doktor Karl Mantzius voro
mycket framstående konstnärer inom sitt
fack. Men nu äro vi ändå säkrare, sedan vi
sett lilla Lulu Ziegler, en dansk vissångerska,
som lär ha genomgått grundliga studier vid
Sorö akademi och äger djup kunskap om
litterära specialiteter i grekiskan. Hennes
diktion är fulländad, de subtilaste nyanser
kommo fram, och intelligensen lyste och
gnistrade. Och hon rör sig ej bara med
fulländad säkerhet på Aristofanes’ språk. Hon
sjunger engelska, franska och tyska, ja till
och med svenska, men allra helst hör man
henne på danska, den älskvärda och spydiga
okynniga visans modersmål.
416
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
