Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Den osynlige läsaren. Av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den osynlige läsaren
Av Margit Abenius
’TAN DIGT UTSATTES VI som
läsare för nya attacker. Så många
författare, så många försök att forma vår
själ i ny modell. I största hemlighet, antar
jag, svänger .man med eller värjer sig —
som igelkotten, hopkrupen och med
utspärrade taggar. I sällsynta fall får man sina
fjättrar sprängda och kommer »utom sig».
Författaren besvärjer och propagerar,
skickar ut sändare: här är jag, var är du?
Det finns alltid en osynlig läsare, och
konsten att skriva är — i en viss mening
och sett från en viss synpunkt —; konsten
att finna honom.
Nu kan det förefalla, som om den
osynlige läsaren vore någonting så självklart,
att det är onödigt att ens diskutera
fenomenet; gör man det är man superklug,
och det är ju aldrig klädsamt. Men i samma
ögonblick inser man, att han är overklig
som ett spöke eller ett fantom. Det går inte
att få något grepp på honom. Och vad är
hans tro och hans religion? Man kan
sannerligen tvivla på själva hans realitet. Man
sitter exempelvis instängd, berövad allt,
man skall skriva om »Flygkonsten»; något
måste ju faktiskt åstadkommas, man
skriver: »En av mänsklighetens högsta
önskningar har i alla tider varit att kunna flyga.»
Detta kan inte kallas den glödande känslans
individuella gestaltning, och till vem riktar
sig den tankeväckande satsen? Till någon
måste det vara, den skulle annars inte ha
uppstått, men längre i karakteristik och
bestämning av den osynlige läsaren än att
det är någon som måste förutsättas förstå
svenska språket torde man inte komma
här. Men man behöver bara ta från
bokhyllan något diktat verk, kanske en spök-
berättelse eller magisk sak, kanske skriven
av någon, vars situation var främlingskap
och desorientering bland människorna —
genast förtätas den osynlige läsaren till
något ofrånkomligt realt; detta är inte ett
språk mot det tomma eller inåt mot jaget;
raderna söker nå ett osynligt forum —
vad det förefaller angeläget!
Den osynlige läsaren är i själva verket
en subtil och hemlighetsfull varelse,
maskulin och feminin, självklar och dubiös. Syns
inte, men känns och anas så mycket mer.
■— Det slår mig att själva idén till ett
spaningsförsök aldrig skulle ha uppstått i en
manlig hjärna, ty man måste hela tiden
gå motsols och tänka liksom avigt och
något preciöst och »underfundigt» för att
nå den minsta kontakt med detta väsen
snarare än solida kropp som vi här har
döpt och gett ett namn och därmed ett
slags själ, ty namngivning är det något
mystiskt med •— i den sker något.
Men för att lämna alla mystifikationer
och hamna i sakernas mitt: de intimaste
och mest skiftande individualporträtten av
den osynlige läsaren får man i det
personliga brevet. Den som skriver brev ger
porträtt av sig själv i det skrivande ögonblicket,
förklarar, meddelar, reder ut sig själv —
brevet är nuets avtryck, känslovågen just
nu, situationen, livsmomentet — men allt
detta, uttryck och meddelelse, sker i
säreget intim relation till en mottagare. Mer
och mindre hemligt i bakgrunden influerar
adressaten brevets form. På själva raderna
finner man kanske mycket hänsynstagande
till honom och intressanta upplysningar,
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
