- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
423

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Den osynlige läsaren. Av Margit Abenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den osynlige läsaren

men rytm och karaktär och den kyliga
distansen eller den direkta omedelbarhet,
varmed han attackeras, målar honom också.
Vid läsning av gamla brevsamlingar har
det kanske hänt, att adressaten förefaller
oss intressantare än skribenten själv —
hur var han i verkligheten, denne
osynlige närvarande, som det slösas så mycket
förtrolighet på? Keats lustiga
sagoboks-nonsens i breven till sin syster målar ett
älskligt flickporträtt och Swifts »little
language» till Stella ger ett kusligt
egendomligt kontaktavtryck.

Det är två man har att räkna med:
sändare och mottagare. Ett
dubbelporträtt ger det personliga brevet •—
skribenten själv och adressaten, det vill
säga skribentens bild av honom i ett
visst livsmoment. Och här har vi den
osynlige läsaren tillfälligt fast och för ett
ögonblick fixerad.

Den föränderliga varelsen kan förändra
sig påfallande inom loppet av samma
korrespondens, sväva på milsvitt avstånd,
plötsligt stiga ned från sin koturn, komma
överraskande nära. Kellgren, som är en
spontan brevskrivare, formar till Leopold
epistlar av stel elegans och överdrift. Det
är en osynlig läsare som är i grunden
antipatisk (»den karlen har aldrig gjort
något utom af vanité»), men ett moment i
den thorildska fejden driver fram en ny
bild:

Tack som en Voltaire, för denna dagens
présent. Man såg aldrig et mera godt
plaisan-terie: förlåt om jag säger det på mitt vanliga
raka sätt.

Det finns brevskrivare som man skulle
kunna kalla monologiska, eller möjligen
sakliga och spontana, och andra mer
dialogiska, dustämda, formellt hänsynstagande.
I båda fallen kan relationen till den osynlige
läsaren vara livfull och fast, men han
framträder något olika i det skrivna. Det kan
vara en kontakt som låter skribenten hävda
sig själv eller en som kommer adressaten

att framträda. Märkvärdigt lite skiftar
tonen i Frödings brev, som ger en så
pregnant totalbild av honom själv i kriser,
brustenhet och kamp. Något skiftar den
ju alltid, men det är sig själv Fröding
kommunicerar, med sitt egendomligt
orubbliga bottenmedvetande om vad han är och
inte är. Man har ingen verkligt levande
känning av adressaten. En epistelskrivare
som Törneros däremot, för vilken brevet
var enda tänkbara uttrycksform för ett
överrikt men fragmentariskt innehåll,
lägger ned stor omsorg på att etablera
kontakt. Och detta sker olika i olika fall.
Först när skribenten har drivit fram den
rätta temperaturen och behagliga
atmosfären kan han veckla ut sitt invecklade
innehåll, och från brevskrivarens
karakteristiska nu, framtonat och målat med
raffinemang i sin sammansatta stämning,
kan han dyka genom tid och rum. Den
osynlige läsaren, forum för de subtila
stämningarna, är här alltid en finsträngad
sympatisör, »som förstår halfquäden visa». —
Fredrika Bremers generösa brev är på ett
annat sätt högeligen dustämda. Där får
man de mest levande porträtt av den
osynlige läsaren, verkliga, strålande
kontakter. I det första brevet till Tegnér
vibrerar i den livliga stilen något av det som
man har vant sig att förbinda med Tegnérs
person, det tändande och expansiva, »ett
af de få Snillen som hör på vad andra
säga». Det är lustigt att jämföra dessa
brev, där skribenten får livligt anstränga
sig och aldrig är riktigt säker, med breven
till Franzén, där en helt annan osynlig
läsare, farbroderligt blid, stiger fram ur
brevens långa perioder, eller till Geijer,
där man avläser den säkra, direkta
förtroligheten.

»Vart tar stearinet vägen, när ett ljus
brinner?» börjar en lärobok i kemi, och
man misstar sig inte här på den osynlige
läsarens existens. Pedagogens osynlige läsare
kan växla ifråga om ålder, standard, intres-

423

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0471.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free