Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Den osynlige läsaren. Av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den osynlige läsaren
färg och bestämd känsloriktning. Men det
dominerande draget är en enastående, allmän
och vitt förgrenad nyfikenhet. »Nyfiken» ger
själva nyckeln till hans själsart. Om det
finns individer som »träffas säkrast i
hjärtat», så träffas denne osynlige läsare
säkrast i nyfikenheten. Det är
journalistens konst att snudda just vid nyfikenheten,
som gränsar till ädlare, farligare, högre och
djupare trakter. Den är ett
spänningstillstånd som oavbrutet måste hållas levande.
Det gäller att ständigt på nytt väcka och
tillfredsställa det. Men inte väcka för hårt
eller tillfredsställa för varaktigt djupt, ty
den osynlige läsaren rör sig brådskande och
effektiv i den dagliga rutinen och tål inte
att kastas ur sina gängor alltför smärtsamt,
varför allt detta som fängslar hans
uppmärksamhet: att stad bombarderas från
luften och att sjuttiotreårig greve skriver
religiös opera med baletter, att den aktuelle
kyrkoherden går med stadiga steg under sitt
stora paraply och att schackvirtuosen
makar undan dillkronan på sin beställda
sillsmörgås — måste träffa honom på samma
gång utifrån och opersonligt och med snabbt
fängslande åskådlighet, som »intermezzo»,
som »drama», som nyhet. Tiden spelar en
ofantlig roll här. Den osynlige läsarens tid
är ytterst begränsad. Känslokraften på
djupet är också begränsad. Dagens
upprivande mödor har lämnat honom
avtrubbad. Med detta måste journalisten ha
hemlig, säker känning: när han berättar om
de första vårtecknen i landskapet får
lärksången inte vara överväldigande ljuv eller
färgerna för »levande», ingen outsagd eller
obeskrivbar kvalitet får sväva mellan
raderna, ty vid tekoppen och smörgåsen,
i spårvagnen på väg till jobbet, tål ingen
odödlighetens dyrbara, varaktiga material.
Men det måste vara iögonenfallande
färger och en fyndigt observerad lärka. De
lägsta och de högsta journalistiska
prestationerna, de grovt sensationella och de
individuellt lysande, anstränger sig i hem-
lighet för denne osynlige läsare som träffas
via sensationerna. Medvetandet om honom
är själva svängningspunkten för pendelns
utslag åt ena eller andra hållet. Den
journalistiska stilens auktualitet,
allmänfatt-lighet, sensationella livlighet och
opersonliga oberördhet låter oss ana hans drag.
Han är den modernaste bland alla osynliga
läsare, överlägsen numerärt, sent född,
utbildad i Amerika: det är lätt att
konstatera, hur han tränger sig in överallt och
formar och färgar allt efter sin brådskande,
hetsade tillvaros despotiska krav.
Essayns komprimerade, essentiella form
och pregnanta profilering låter oss ana
spänstighet hos den osynlige läsaren. Som
sine qua non torde man väl kunna ställa
upp, att en essay bör tåla att läsas om.
Den äldre solida essayn av ädlare märke
kunde artigt förutsätta åtskilligt bekant
för den osynlige läsaren —- som
härstammade från det eleganta privatbrevets
kongeniala adressat ■— och genom allusioner
anspela på gemensamma njutningar. Men
om författaren kunde kräva mycket, så
ställde den osynlige läsaren å sin sida ett
obönhörligt krav: att bli tillfredsställd
estetiskt. Essayisten måste oavbrutet roa,
stimulera, suggerera. Ingen undervisande
ton, ingen skymt av kateder, inga longörer,
absolut ingen död tråkighet. Studera
ingressen i äldre essayer, den anslår en ton
av samförstånd! Men inom essayistikens
lilla, exklusiva område har man, sällsynt
åskådligt, fått demonstrerat följderna av
sviktande kontakt med den osynlige läsaren.
Den högt krävande, solide läsaren,
elitläsaren med god tid, gled undan och blev
en skugga eller ingenting alis, så att
uppvisningen till sist ägde rum i tomhet. Det
har ironiserats kvickt och överlägset över
företeelsen. Men inom essayistikens område
urskiljer man också intressanta
förändringar i den osynlige läsarens fysionomi.
Man har angripit essayen — litteratur om
litteratur — som en konstlad kategori.
425
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
