Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - De våra ha skickat mig! (En episod från junidagarna 1848) En återfunnen novell av Ivan Turgenjev. Översättning av Karin Lannby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De våra ha skickat mig!
säkert mera enerverande än deras
förbittring och förtvivlan.
En brännande hetta. Omöjligt att gå ut.
Genom de vidöppna fönstren tränga sig
en kvävande luftpust och en förblindande
sol in. Vad beträffar läsning, skrivning,
sysselsättning med något som helst slags
arbete — det kan man inte ens tänka på . . .
Fem gånger, tio gånger i minuten, ett
förfärligt kanonskott. Gevärseldens smatter.
Stridens förvirrade tumult.
Gatan är fullkomligt tom. Den
överhettade gatubeläggningen antar en citrongul
färg. Luften förefaller vitglödande i det
obarmhärtiga solskenet. Längs efter
trottoarerna urskiljer jag orörliga
nationalgardisters bekymrade ansikten. Inte ett ljud
från det vanliga livet! Runt omkring mig
har jag en omätlig öken, och likväl kvävs
jag som i ett fängelse eller en grav.
Efter middagstimmen växlar sceneriet.
Sjukbårar med sårade, med döda visa
sig. . . På en bår forslas en gråhårig man,
hans ansikte är vitt som örngottet på vilket
han vilar. Det är deputeraden Charbonel,
dödligt sårad. . . Huvudena blottas under
tystnad, men han ser inte dessa tecken på
sörjande vördnad: hans ögon äro slutna. . .
En hop fångar går förbi oss, förd av
mobilgardister. Helt unga människor, nästan
barn. Man hade räknat på dem mycket litet
i början, likväl slogos de som lejon. . .
Somliga bära på bajonettspetsen blodsölade
kepis från deras dödade kamrater, eller
blommor som kvinnorna kastat ned från
fönstren.
-—• Leve Republiken! -— dessa rop utstötas
från boulevardens bägge sidor av
nationalgardisterna.
•— Leve mobi-i-ilgardet! återtaga de och
förlänga på ett bisarrt, dystert sätt i-et.
Fångarna marschera utan att lyfta
ögonen, sammanträngda som får; en förvirrad
massa med dystra ansikten. Flera äro i
trasor och barhuvade, några ha händerna
bundna.
Och kanonaden tystnar inte, den dånar
utan uppehåll. En tung, entonig skakning
rullar i luften. Den tynger över staden. . .
Under kvällens förlopp förnimmer jag
från mitt rum i femte våningen nya ljud:
kanonelden genomskäres av
musköteri-salvor, mycket närmare, mycket snabbare. .
Jag erfar att det är de upproriska, som
bli arkebuserade på rådhusen.
Detta håller på i timmar och åter
timmar. . . Omöjligt att sova, ens under
natten. När jag försöker gå ut, bege mig till
gathörnet för att inhämta nyheter eller för
att helt enkelt svalka mig litet, blir jag
genast anhållen.
•—- Vem är ni? Varifrån kommer ni?
Varför bär ni inte uniform? förhör man mig
omedelbart.
När de få reda på att jag är utlänning,
betrakta de mig med misstänksam min och
befalla mig att gå hem.
En gång ville till och med en
nationalgardist från landsbygden (dessa voro de
vildaste) häkta mig för att jag var klädd i
morgon jacka.
•— Ni har satt på er den där jackan för
att lättare komma överens med
upprorsmännen! utropade han, gripen av ursinne.
Vem vet, ni kanske är rysk agent! Edra
fickor äro utan tvivel fyllda med guld för
att underblåsa våra oroligheter!
Jag föreslog honom att undersöka mina
fickor, men detta fördubblade hans raseri.
Då för tiden såg man överallt det ryska
guldet, de ryska agenterna. Huru många
andra lika orimliga påfund uppstodo inte i
dessa upprörda, överretade huvuden. . .
Det var, jag upprepar det, smärtfyllda
och fasofyllda dagar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
