Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Elmer Diktonius. Av Erik Therman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elmer Di k tonius
»Träck på jorden» skildrar krigshelvetet.
Med övertygande kraft vänder författaren
upp och ned på det evangeliska
fridsbudskapet: »Träck på jorden, hos människorna
en ond vilja, och i himmelen, över deras
blodiga huvuden, det lössläppta helvetet.»
»Bröd» vilar även på realistiska faktorer,
hungern och den svältandes animaliska
glädje över brödbiten; men här är den täta,
suggestiva stämningen nära att spränga
naturalismens gränser. Ur den materiella
verkligheten framväxer en våldsam animal
livs-berusning, materiens övermateriella liv, som
går långt ut över den äldre naturalismens
gränser.
Om någon läsare till äventyrs skulle vara
på väg att glömma vem han har att göra
med så blir han i Bilderbok från Nurmijärvi
åter påmint därom. Den jordbundna, som
myllan saftiga och starka naturkänslan och
lyriken från Onnela går igen. Men den har
blivit rikare och mer överlägsen,
stämningens tankeinnehåll mer tillgängligt och
medryckande. Tingen ha liv, fälten och
åkrarna, vägarna och skogarna, stugorna och
redskapen. Alla ha de del i oss och vår
verklighet utsträcker sig till dem alla. Det är
naturalistisk naturuppfattning som växt ut
över sig själv. Överallt upptäcka vi naturliga
sammanhang, naturliga själsinflytanden
-—-man frestas att säga en naturlig jordmystik,
om icke Diktonius troligen protesterade mot
att fattas som mystiker.
Intressantast är emellertid titelnovellen.
Det kraftiga och medryckande greppet, den
känsla man vid läsning av Diktonius erhåller
av att komma naturen nära, hans förmåga
att rent av i sina meningar vidröra mullen,
detta naturalistiska trolleri får sin förklaring
i novellen Ingenting. Här sammansmälter
författaren fullständigt med landskapet, med
stallbron och gården, jorden och djuren. Det
är ej längre en människas upplevelse. Det är
naturen själv som blinkar emot oss, loj och
sömnig, sträcker ut sig stark och dåsig och
trycker ned människan till ingenting. Vi äro
som inne i jorden. Det är ej vår uppfattning
som sammanställer bilderna. Det är
landskapet som förnimmer sig självt. Dess bilder är
dess loja men brutalt starka känsloliv, det
är naturens sammanhang vi här möta, för oss
på en gång främmande och välbekant som
en dröm.
Denna förmåga att uppgå i sin skapelses
liv, låta naturens egen realitet tala, det är
detta som är kraften och som är
modernismen i novellsamlingen Ingenting.
Ett meningsfullt ingenting. En omening
för oss, främmande realitet, naturens liv.
Bara en långsam gäspning, en rörelse
skenbart på måfå och i denna kraften och meningen.
Detta förefaller att vara bokens tendens,
titelnovellens direkta tanke. Dess slutrader
lyda:
Det är en hand; den öppnar sig, den sluter sig
— där är ingenting. Och handen försvinner — där
är ingenting.
Men rörelsen gick ej, den stannade kvar, blev
luft, grässtrå, bok, maskin.
I vila ser jag ingentings rörelse. Det lyser något—■
det anar allt.
Diktonius naturdiktning i dikt och prosa
är mäktig och innerlig men helt olik t. ex.
den rent romantiska naturdikten. Medan
romantiken strävar att frigöra stämningar i
doft och glans, bringa dem att flöda liksom
utåt och uppåt, gräver sig Diktonius blott
allt djupare in i jorden.
De böcker genom vilka Diktonius slagit
igenom som diktare är Stenkol 1927 och Stark
men mörk 1930. De stå ungefär lika högt,
vardera. Lyriken i dem är besläktad. Det mer
mjuka och känsliga anslag vi påträffa i
Taggiga lågor har här nästan helt försvunnit.
Tonen är ofta hård, nästan brutalt
utmanande, dikterna äro i allra hösta grad
tids-betonade. Av det södergranska inflytandet
återstår knappast ett spår. De äro alltigenom
Diktonius, naturdyrkaren med »mull på nosen»
den stridslystne diktaren med de hårda och
röda nävarna, verklighetsdyrkaren vars röst
äger en nästan reel tyngd.
Det finnes djup och medryckande lyrik i
dem. Diktonius är känd för sin kärlek till och
beundran för det ofördärvade barnet,
tras-ungen med de stora oskuldsögonen; för sin
naturupplevelse, sin breda och skrovliga,
mänskliga känsla. Men största delen utgöres
av små expressionistiska porträtt och bilder,
sprängkraftmättade, laddade med stundens
disharmoniska tryck. Anklagelser,
hammarslag, näven i ansiktet på samhället.
I förordet till Stark men mörk
karakteriserar han fullt riktigt sin diktning:
Vad min nutida dikt beträffar — jag må väl
kalla den min egen då jag levt den! — synes den
grena sig åt tvenne håll: en tidsenlig diktart, som
intuitivt experimenterande strävar till nya
konstnärliga mål, och en allmänmänsklig, som bara
är. Utan att försöka avgöra vilkendera av dessa
diktarter bäst motsvarar mitt nuvarande jag — de
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
