Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Elmer Diktonius. Av Erik Therman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik T h e r m a n
är båda lika närstående och naturliga — vill jag
bara påpeka att precis samma inspiration stått
fadder till två så grundolika dikter som Sång till ett
barn och Dynamons själ, vilka skrivits på samma dag.
Vi skola genast stifta bekantskap med en
dikt representativ för vartdera slaget.
Maskinsång är knappast dikt. Det är ett försök
att skildra de arbetande pistongerna, de
rullande valsarna, det människoslukande
maskinarbetets kollektivsjäl. Det är den
modernistiska sången om grottekvarnen. Det är genial
ljudsammanställning, suggestivt maskindån,
en cirkusvirtuost skicklig tempoåtergivning,
men knappast dikt. Den äger icke det vi
mena med diktens liv.
Ändå äger den bestående värde. I dess
geniala form och mörka kraft finna vi vår
tids personlighet, hungrande och tärande
kollektivanda. Låt oss därför lämna frågan
om vilken konstart den tillhör, dikt, prosa,
lindansarakrobatik därhän.
(Orlodoffa doschkoff
orlodoffa doschkoff:)
det är maskinen —
jag.
Stänger och hjul
och
nitnaglar skruvar och muttrar
drivremmar (doschkoff) —
många män har gjort mig
släggat och putsat och hamrat och filat
fin är jag fin (orlo)
skinande
sjungande
rungande
skakande
golv och tak.
Några mellanstrofer giva mänskliga
reflexioner om den livslukande maskinen,
varefter dikten åter fortsätter med ren
dadais-tisk ljudhärmning.
I cykeln Det forna barnet i Stenkol finna
vi åter den lyriska medkänslan, längtan
tillbaka till det lätta oskuldssinnet.
Dina ögon är så rena —
och du tvättar dem så sällan!
dina fötter är så starka -—•
och du kan knappast gå!
och ditt joller sen —
så lent det smeker tingen;
ej sjöng jag nånsin stjärnorna så.
Barn du, bror du:
din lilla fot
vet enda vägen hem.
Ett annat slag av medkänsla, en
lidelsefull inträngande tanke, en smärtsamt
inträngande känsloanalys finna vi i den aforistiska
dikten Alexis Kivi.
Jag ser din mun i skratt, med höhö-läppar mysa:
de mänskorna!
Jag ser din mun i bitter ledsnad mumla:
mänskorna!
Jag ser din mun — tomt streck i intet -— dräggla
vanvettsgrubbel:
mänskor!
Det är stor lyrik. Med mästarens förmåga
har Diktonius i några ord karakteriserat ett
livsöde, en mäktig tragedi; med mästerskap
fångat en mänskas själston, livsfärg i enkel,
dystert karg rytm. Vad han säger om sig
själv i begynnelsen av en annan dikt i
Stenkol kan med full rätt tillämpas på
Kivi-dik-ten. Hela dikten lyder:
Jag diktar ej i former,
men i mänskokött.
I allt kött finns senor, brosk,
fula ting, nervslimsor.
Det kan vara skönt —
men skär det i bitar:
det är fult.
Jag är alltid i bitar —
där håller ingen limning.
Men det egendomliga är att hans dikt likväl
inte sprängs i bitar av alla de många faktorer
den innehåller. Den är inte städse poesi.
I den ingår ett rent och vekt poetiskt element
och ett verklighetsbrutalt, reellt. Men den
är som av livets levande kött. Muskler och
senor skälver. Livsbrutalitet och livslyrik på
en gång. Just detta gör Diktonius särskilt
skickad till politisk diktare. Hans
socialrevolutionära dikt blir inte politisk
tendensdikt i vanlig mening. Den bäres upp av ett
allmänmänskligt patos. Den känsla av
instängdhet och fångenskap och den längtan
efter att finna livet inom sig frigjort och
förverkligat som troligen finnes hos varje
människa tager sig hos Diktonius uttryck i
revolutionärt patos. —
Den brutala styrkan och den lyriska
vekheten i Diktonius temperament giva
tillsammans sin prägel åt hans politiska
diktning. Den får sin ton av djup mänsklig vädjan
genom de med mjuk och känslig hand
tecknade genrebilderna ur proletariatets vardag.
Särskilt effektfulla bli i detta avseende
dikterna om de fattiga barnen, små, enkla och
nakna barnporträtt i vilka hela Diktonius
livskänsla koncentrerats. Och å andra sidan
skänker hans reella och hårda
verklighetsgrepp hans politiska diktning dess våldsamma
slagkraft. Han vill med sin dikt gripa in i
vårt liv; giva den handlingens reella
verklighet. Och det är inte utan att hans dikter ibland
tränga såsom handling eller kraft till handling
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
