Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Elmer Diktonius. Av Erik Therman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elmer Di k tonius
in i vårt medvetande. Så t. ex. dikten Jag har
blott ord, med dess dova och hotfulla
hammarrytm:
Jag har blott ord —
men I som slån:
låt era järnsläggor gå
tills världen blir
vad vi vill att den skall.
Jag har blott ord —-
man missförstår.
Men ett man aldrig missförstår:
när era järnsläggor går
och unga armar hugger på
med muskler utav brons.
Jag har blott ord —
slå ned vart ord! —
de är blott hinder, kraftens mord.
Och hamra på och dundra på,
låt era järnsläggor gå
tills mänskan blir
tills världen blir
vad vi vill att den skall.
Det är släggtaktens utmanande rytmer i
stroferna och den upprepade slutraden »vad
vi vill att den skall» är som släggans klingande
mot städet.
Mer diktare än tänkare, mer stridande
människa än politisk diktare strävar
Diktonius att hänsynslöst blotta en kärv
verklighet. Skön — ful, det beror på, hungrande
liv, tyngande mörk materie, en själ som är
kroppens hunger, en kropp som vill tilltaga
i livsintensitet, som är mullens längtan mot
solen. Den nakna, fula, fattiga människan är
hans dikt.
Han känner människans jäsande kraft under
livets tryck. Och hans politiska dröm blir en
diktardröm. En gång skall människan resa
sig, befria sig, En gång hennes inre
livsmöjligheter bli verkliga. — Men så länge det
finnes människor som leva i slaveri är hela
livet befläckat och oss ovärdigt. Med
realistisk åskådlighet tecknar han i dikten
Trälens rygg de som stå underst och som enligt
hans uppfattning uppbär hela samhällets
tyngd. Dikten ger en bild av trälens rygg,
senor och muskler, tecknade med en skarp
och klar realism som låter dess konstnärlighet
mer framstå i synbildens åskådlighet än i
lyrisk verkan.
Men trots den sociala tendensen i hans
diktning, bli dikterna i sin lyriska kraft något
långt mer än politisk tendensdiktning. Hans
dikt kommer att gälla människan överhuvud.
En ren och enkel jordhymn, mullens
solvärme, panteistisk men reell
verklighetsomfamning finna vi i den stillsamt andaktsfulla
dikten Fot mot jord. Det är fri och harmonisk
stämningston i denna, en av Diktonius
vackraste dikter.
Så har jag åter fot mot jord
och jorden är min vän.
Var sten, vart strå jag rör så lätt,
så klumpigt lätt,
och markens mull min fot gör varm:
sol bor i mull,
jag bor i mull —
allt vad jag älskar bor i mull
och är en bit av mull.
Så skall jag en gång vila lätt,
så klumpigt lätt, med hela kroppen in i mull,
och jorden är min vän.
Och gräs och grus och larv och rot
min själ gör varm:
sol bor i mull,
jag bor i mull —
allt vad jag älskar bor i mull
och är en bit av mull.
Det är en musikalisk, sångbar dikt. En
surrealismens psalm, jordpanteism.
Den hårda och stridslystet utmanande
tonen, de grella bilderna, de sprängda och
sprängande livsintrycken dominera likväl i
hans diktning. Men ofta påträffa vi en ton
som påminner om att han är en musiker
som älskar violinens ensliga och fina stämma.
Om musikersinnet, den värmande
känsloglöden på bottnen av hans väsen erinras vi
särskilt starkt av en dikt vari han beskriver
sin arbetsro, sin arbetsandakt.
Mot kväll blir fladdrande blad så tyst
som av andakt,
alla läten, alla rörelser bli så underligt dämpade,
tysta,
som av andakt,
och man skriver så tyst vad man känner,
så tyst
som av andakt.
Det stillsamma, nästan tillbakadragna i
denna dikt erinrar en om Rabbe Enckell.
I romanen Janne Kubik 1932 möta vi
robust naturinlevelse och en kraftfull
psykologi. Hagar Olsson har kallat boken ett
studium i primitivitet. Den är helt och hållet
skriven av mannen med de hårda nävarna. Just i
det hårda och obevekliga blottandet av
känslans omedvetna liv ligger även bokens styrka.
Boken är ett brutalt klarläggande av det
möjligast primitiva själsliv. Analysen av det
rent animala övergår självfallet till ett studium
av det primära, av det i det mänskliga livet
fundamentala. I denna märkliga strävan har
Diktonius även i huvudsak lyckats. Den
brutalt levande skildringen stöter emot oss
med verklighetens sanning och hårdhet. Ett
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
