Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Elmer Diktonius. Av Erik Therman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik T h e r m a n
jättearbete är nedlagt i själva studien. En
strävan att tränga in i vart skrymsle, fånga
de ögonblickliga sinnesförnimmelserna,
tankereflexerna, och deras återverkan på den
ani-mala organismen, ögonblickets invecklade
rörelsekrafter. Dessa nervreflexer har han sökt
giva med vetenskapens absoluta exakthet.
Boken är från första stund träsnitt, hårt
och verkningsfullt. Karakteristiska drag,
slagkraft, en i stela, klumpiga linjer bunden
rörelse. Naturinlevelsen är i första hand
tingsupplevelse och blott liksom indirekt
stämning. Kölden är mer bitande kall, än
frostvit och klar. Elden framträder i sin
primära uppgift, att bränna, sveda, sticka i
ögonen. Om den även råkar att lysa, se vi
i dess sken grova, röda ansikten. Om den
värmer, blir värmen en handgriplig ånga,
förtätad av upphettade kroppars utdunstning.
Bildernas verklighet är stundom så
påtaglig, att de gränsa till det overkliga. De äro
alltför omsorgsfullt utförda. Den ena
realiteten slår ihjäl den andra, bilden verkligheten.
— Vi citera: »Som ett barmhärtigt bårtäcke
döljer snön markens efemära skräp och evigare
materie i sina mjuka veck — stenar och
klippskrevor, ett par genomisade bäckar, åkrar och
naturliga ängar, buskar och några kortvuxna
träd; de högre lyfter sina hjässor över täcket
men vitnar på kuppen också de — de kala
stammarna ryser och topparna blir isigt snöiga
likt allt det övriga.»
Vi finna här allt vad snön döljer som ett
barmhärtigt bårtäcke. Omsorgsfullt och
mycket riktigt. En tom ordrikedom, nästan. Ty
det är snölandskapet och icke det döda
sommarlandskapet som ger vinterstämningen.
Överraskande ofta använder sig Diktonius
av från tekniken lånade uttryck för att
beteckna levande natur. T. ex. »hästarnas
ficklampsögon». Han vill ständigt få fram
den moderna bildvärlden och det moderna
sättet att uppfatta. Men vore det ej mera på
sin plats att uttrycka varje ämne i enlighet
med dess väsen?
Vi stanna även inför en annan svaghet
i Diktonius förövrigt tungt uttrycksfulla stil.
De moderna författarna sky en ordrikedom
som berövar uttrycket dess sträva form. Men
det är blott en bestämd art av ord de sky.
Attributet, känsloord, stämningsord,
egenskaps- och rörelseord. I stället älska de
substantiven, realitetsord och sakord. I Janne
Kubik t. ex. finner man miljö och
situationsbeskrivningar vilka bestå endast av bredvid
varandra uppradade substantiver. Men en
dylik uppräkning av fakta blir lätt död,
verkningslös. De ord vilka givit inre och yttre
rörelse, relationen mellan ting och sinne
saknas. Denna ordkarghet blir tom
ordrikedom. Även språkets rytmiska uttryck för det
i skildringen flytande livet saknas.
Däremot når Diktonius även här
mästerskap i detaljerna. Boken är stark betraktad
som en serie av bilder. Enskilda punkter av
Janne Kubiks liv belysas, vidgas och
fördjupas tills de komma att omfatta själva
innehållskärnan. Det är vackra och starka bilder,
en stelnad spänning, ett fruset djup. Men
helhetens flytande liv strömmar inte genom
boken.
Var bild är ett mästerverk av kraft.
Särskilt i första hälften av boken där Diktonius
ger några bilder ur det röda upproret, förråder
sig hans konstnärliga styrka. Kapitlet Lasset
stjälper giver en skakande och storslagen
bild av de rödas sammanbrott år 1918. Hela
röda upprorets tragik och fasa slår emot oss
ur dessa sidor. Boken står som ett monument
över det dystra inbördeskriget. Finsk Tango
giver en frostbitter men ändå förståelsefull
skildring av det finska folkets dystra och
våldsamma temperament. Men i
fortsättningen följer läsaren med slappnande intresse
Janne Kubiks levnadsöden.
Det finns trots allt ett rätt egendomligt
samband mellan Diktonius dikt och hans
prosa. Särskilt tydligt framträder detta i
Mull och moln, utgiven år 1934, en samling
prosadikter och dikter.
Skisserna, noveletterna,
dagboksanteckningarna i Mull och moln äro egentligen ganska
obetydliga. Men där finnes i dem detta i
bästa mening diktoniuska som gör dem i
ali sin obetydlighet betydelsefulla och levande.
Prosan i hans stämningsskildringar är
egentligen inte prosa. Den är som ett skälvande
kött. Den är laddad av tingens animala liv,
övermättad. Det behöves blott att detta drag
ytterligare renodlas, att den dynamiska
strömmen genom prosan frigöres, det tonande
livssvallet lösgör sig ur skildringen — och den
diktoniuska prosan har övergått i den
diktoniuska dikten. Särskilt de längre, halvt
episka diktcyklarna, äro blott ett renodlande
av den levande kraften i prosaskisserna. De
giva en berättelse även de. Men i stället för
prosaisk beskrivning skänka de den dynamiska
kraften i ett handlingsförlopp. I Åländsk
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
