Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Tvärsnitt genom sovjetlitteraturen. Av Vera Schwartz. Översatt från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vera Schwartz
E ugen S arni a tin.
och finna förbindelser med den stridbara
reaktionen, men plötsligt överfallas de av en känsla
av gränslös svaghet, vilken liksom förlamar
dem. Dessa stämningar återgivas förträffligt
av Ivanov i hans roman Den blåa sanclen.
Den unga generationen småborgare, som vuxit
upp i världskrigets atmosfär, synes däremot
ha tagit starkt intryck av bolsjevikerna, den
imponeras framför allt av den oförvägna
djärvheten hos dessa obekanta människor, som
skaka upp landsortens sömniga liv.
Var gång man bläddrar igenom dessa
böcker får man alltid samma känsla av att
de fördröjda sociala ovädren ingenting förlora
av sin styrka, tvärtom, just detta uppskov
laddar dem med dubbel energi!
Sovjetlitteraturen från revolutionens första
årtionde icke blott förmedlade och tolkade
de revolutionära händelserna, samtidigt
lyckades den draga läsarnas uppmärksamhet till
de konflikter som grodde i revolutionens
innersta.
I ett stort antal av de verk, som giva en
återspegling av den ryska byn under den år
1921 inledda nya ekonomiska politiken
(romaner av bondeförfattare som Neverov,
Korobov, Scholochov, Panferov och andra)
kretsa författarna ständigt kring innebörden
i dessa konflikter, vilka funno sitt uttryck i
förhållandena mellan diktaturen och de
arbetande massorna, framför allt de till
ekonomisk självständighet strävande
bondemassorna, ofta också i de ömsesidiga
förhållandena mellan olika delar av de arbetande
massorna (böndernas flertal och
bondeproletariatet, bondeklassen och arbetarklassen).
Omläggningen av hela sovjetpolitiken på
generallinjen (1928) betydde ett försök att
hugga av konflikternas gordiska knut.
Generallinjen, som på sitt standar hade den
forcerade industrialiseringen och byns
kollektivering uppfattades på många håll, icke
blott i Europa utan också i Sovjetunionen,
som en återgång till krigskommunismen, som
en »ny oktober». Man viskade om »en
revolutionens andra offensiv», ett nytt klasskrig, som,
för att tala med författaren Romanov (i
hans roman Kamrat Kisliakov, längre fram
förbjuden) »föreföll många förfärligare än den
första offensivens alla stormar och oväder».
I generallinjens begynnelseperiod talade
verkligen mycket för att det då gällde ett
egenartat återfall i den första epoken,
krigskommunismens epok, ty femårsplanen bröt
sig väg i otyglad terror, under måttlösa
våldsdåd mot bönderna, med en kraftig sänkning
av hela den arbetande befolkningens
levnadsstandard, med repressalier gentemot de
intellektuella, processer mot »sabotörer»,
kuvande av de rebelliska kommunisterna och så
vidare. Och dock skulle sådana slutsatser vara
felaktiga: det var ingen händelse att
»generallinjen» började med ett ursinnigt
nedkäm-pande av den vänstra, så kallade trotzkistiska
oppositionen. På vem skulle då diktaturen
stödja sig, om dess egna vänstersinnade
element syntes dem farliga? Svaret på denna
fråga skola vi förgäves söka i officiella
publikationer. Men vi finna det i skönlitteraturen, som
från den stunden ägnar sig åt det konstnärliga
återgivandet av »generallinjen».
Den nya inställningen manifesterar sig här
genom en tämligen tvär omkastning i
ämnesvalet. Det är icke längre borgarkriget och
landets liv under den nya ekonomiska
politikens, »NEP», andhämtningspaus, som sätter
konstnärernas skapande fantasi i rörelse, det
är femårsplanen med sin industrialisering och
kollektivering, som lämnar stoff för de
nya verken. Detta är också begripligt: liksom
på sin tid borgarkriget rev också nu
förverkligandet av en stort anlagd konstruktiv plan
millioner människoöden med sig i sin virvel.
Redan denna anhopning av människoöden,
bland vilka så många voro tragiska, måste
fånga diktarnas fantasi.
448
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
