Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Tre målarlynnen. Klassikern, romantikern och realisten. Av Lars-Ivar Ringbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tre m ålarlynnen
det är ett varseblivande där ögat styres
av tanken. Konturlinjer ingå därför icke
i den värld av företeelser, som ögat
upplever, utan de tillhöra den värld av ting,
som tanken uppfattar. En tysk samtida
till Ingres (C. L. Fernow) förklarade också,
att konturteckningen rensar naturen från
ljusets och färgernas bedrägliga sken, lika
som tänkandet befriar en sak från
sinnesintryckens tillfälligheter och fångar dess
sanna väsen i begreppets form. Konturens
omkretslinje ger en bild av naturens
varaktiga gestalt i motsats till den
föränderliga företeelseform, som sinnena förmedla.
Här hamna vi alltså mitt inne i ett
filosofiskt problem, aktuellt sedan Platons
dagar. Huruvida världen av fasta ting eller
världen av skiftande företeelser är den
»sanna» verkligheten, må emellertid vara
en fråga för filosofer. För målare gäller
det att välja mellan konturfast, lineär
bestämdhet och konturlös, målerisk
fläckverkan. Ingres valde i sin kult av linjen
den konturfasta tingvärlden. Han ville
med ali makt hindra flyktiga
företeelsebilder att vinna inträde i måleriet; för att
alis kunna fylla kravet på sanning måste
de förstelnas till konturbestämda saker och
ting. Icke blott tillfälliga reflexer och
färgtoner, utan också ljusets dagrar och
luftens atmosfäriska växlingar var han
fullkomligt blind för. »Har ljus och luft
någonsin växlat?» frågar han, »har det
mänskliga hjärtat växlat sedan Homeros?» Nej,
han inser det icke. Också naturens mest
föränderliga företeelser kan tecknaren fånga
endast genom ett förstelnande linjegrepp.
»T. o. m. röken», säger han, »måste uttryckas
genom en dragen linje.» Världen är för
honom en varaktig, oföränderlig värld av
ting och fasta kroppar.
År 1808 målar han en badande kvinna
med ryggen mot betraktaren. Tjugo år
senare utför han en bild med samma nakna
kvinnorygg som huvudmotiv. Ännu trettio
år senare (1859) återkommer den såsom
Caspar David Friedrich: Vid
fönstret. Omkr. 1818.
förgrundsfigur i den stora bild, »Turkiska
badet», där den åttioårige mästaren
grandiost sammanfattar sin dyrkan av
kvinnokroppens skönhet. Modellen från 1808, den
en gång sedda företeelsen, hade kanske
förmultnat, men hennes bild var i Ingres’
tankar fortfarande oföränderligt levande
och evigt ung.
Om en av sina tavlor antecknade Ingres:
»påbörjad 1807 — fullbordad 1855».
Liknande dateringar kunde förbindas med
flera av de kompositioner han under sin
långa bana många gånger upprepade i
nya versioner (t. ex. Venus Anadyomene,
Roger befriar Angelika, Stratonice, Rafael
och la Fornarina). Det förvånar oss inte,
att man stundom sade om Ingres’ porträtt,
att modellerna åldrades, medan målaren
under flera års tid utarbetade deras
avbilder. Detta störde ej den konstnär, som
sökte naturens varaktiga gestalter, icke
dess föränderliga former. Själv var Ingres
469
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
