Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Tre målarlynnen. Klassikern, romantikern och realisten. Av Lars-Ivar Ringbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars-Ivar Ringbom
J. A. D. Ingres: Studie till »S:t Symphoriens martyrdöd». 1834.
sig oföränderligt lik livet igenom. Det är
sagt, att han var gammal redan då han var
barn och i många avseenden barnslig ännu
som gammal. En av hans vänner, Etienne
Delécluze, skrev om honom, att han
varken till utseende eller sätt förändrat sig
sedan sin ungdomstid. »Räkna vi icke med
den fyllighet, som åldern för med sig, så
är Ingres år 1854 densamme som år 1797.
Det som gäller hans yttre uppenbarelse
gäller icke mindre hans karaktär . . . Han
är en av de människor, som kommo till
världen, såsom man gjuter en staty av
brons.»
Om vi jämföra olika självporträtt av
Ingres, finna vi dessa omdömen bekräftade.
Men det underbara är, att han även i sin
konst, sin stil, förblev sig påfallande lik.
Vore t. ex. hans porträtt icke noggrant
signerade med årtal och på andra sätt
kronologiskt bestämbara, så finnes i dem egent-
ligen intet stilkännetecken, som skulle
avgöra, om de målats på 1790-talet,
1830-talet eller 1860-talet.
Det målarlynne Ingres företräder kan
inte föras under annan rubrik än
klassikerns. Klassisk var hans kult av den
fulländat bestämda och fasta formen —
samma kult blev hos grekerna skulptur —,
klassisk var hans dyrkan av
människokroppen, klassisk hans oförmåga att se naturens
flyktigt föränderliga sidor; hans linjefasta
konst kunde icke bli landskap, bli luft och
atmosfär eller romantisk naturstämning
och ej heller färggnistrande passion som hos
Delacroix. Lik en iskall, förstelnad sfinx,
förståndsmässig, skenbart själlös och dock
övermänskligt stor stod Ingres emot
romantikerna, koloristerna, en »motståndets
man». Man har kallat honom epigon;
med större rätt har det dock sagts, att han
talade klassikerns språk i enlighet med sin
470
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
